Vid ett grävarbete på en myr utanför Pajala hittas mänskliga kvarlevor. De visar sig ha samband med den stora strejken i Pajala på 1930-talet, då arbetarna för första gången reste sig ur armod och förtryck och krävde sin rätt. Den fattiga torparen Eino och hans familj är hårt drabbade av svek och hårda tider, men kampen för rättvisa riskerar ändå att splittra familjen.
I vår tid får en kvinna i Uppsala en av sina återkommande syner. Hon söker sig norrut till sin fars hemtrakter för att förstå varför det sker. Men det är något som inte stämmer...

Niemi vill bjuda på en roman med extra allt, deckargåta, arbetarskildring, dokumentärroman, släktkrönika och magisk realism. Tyngdpunkten ligger på 30-talet, umbäranden, fattigdom och strejk, helt i linje med arbetarlitteraturen från förra seklet. Den delen är väldigt svartvit, med bolagsherrar och borgare som utnyttjar en svältande och rättslös arbetarklass. Svagheten är att man läst det förut. Styrkan är skildringen av Einos barn Algot och Martha, de som inte rättar in sig i det nya röda ledet...
De kapitel som rör sig i vår tid är betydligt intressantare, men författaren glider liksom över det förgångna och läsaren har svårt att få grepp om personerna och vad som egentligen hände. Men Siw har redan sen barnsben hört röster och har förmågan att förnimma det som ska ske. Mer en förbannelse än en gåva känner hon och försöker på olika sätt fjärma sig från de syner hon har. Eftersom hennes far har samma gåva men inte så utagerande som hos henne söker hon sig till rötterna i den samiska och finska folktron för att förstå vad som händer med henne.

Sten i siden är en episk roman som fått mycket beröm och som tilltalar många. Dock inte mig. Jag har inget emot magi i fantasy, bara fläska på med extra allt. Men i en dokumentärroman som skildrar en strejk som ägt rum och med vissa personer som var där och som Niemi intervjuat för boken hör den inte hemma. Jag förstår tanken, att lätta upp det tunga och binda samman då och nu med både släktträd och folktro. Men det funkar inte för mig, det blir som att blanda kålsoppa och risgrynsgröt. Gott var för sig men inte tillsammans.

Betyg 2