Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen i denna moderna klassiker? Till det yttre är det en slags deckare som består av tre korta romaner om män vars öden kommer att länkas till andra män som de är satta att bevaka. Allt börjar med en felringning och fortsätter med det som tycks vara inledningen till en typisk deckare. Men sen tar det stopp och glider iväg åt ett helt annat håll, en autofiktiv och metafysisk lek med tid och identiteter, mer som en filosofisk SF eller bildningsroman.

Lager på lager på lager skrivs fram och hur man än pusslar så fattas det ändå en eller flera bitar. Identitet, minne och språk diskuteras och tankar väcks på var och varannan sida. Men man kan inte läsa det här och tro att man förstår, varje fragment är glasklart och tydligt men sen när det ska sättas ihop så lirar det inte. Det är lekfullt och samtidigt ganska pompöst, filosofer och andra författare name-droppas och resonemang som förs kan tyckas kanske mest är till för att visa hur bildad författaren vill framställa sig. Jag fattar precis varför den är så omtyckt bland unga sökande män och litterära nördar. Dessutom har Auster en maskulin och typisk amerikansk stil i berättandet, och kvinnosynen är på samma nivå.

Men antingen är jag för gammal eller för otålig, jag har inte tid att begrunda och sätta mig in i alla detaljer och monologer. Jag tycker nog att hans fru är den bästa författaren i familjen. Den tredje delen, det låsta rummet, är lite bättre men inte heller där får man några svar. Jag vet att det är en stor roman men varken förstår eller instämmer i storheten.
Det sägs att Austers manus blev refuserat av 17 förlag innan någon ville ge ut det.
Måste säga att jag förstår dem...

Betyg 2