Wolffs nya bok är ingen roman utan en tunn bok som består av 40 korta prosastycken. Utgångspunkten är att det är hennes drömmar, varje stycke börjar med "jag drömde att..." En del är kanske drömmar, andra fantasier och ytterligare andra självupplevda händelser med anknytning till hennes skrivande. Men kan se dem som terapi för krisande författare. eller magisk realism, eller om svårigheten att hitta en ny kärlek. Mycket rör sig runt skrivandet, tvivlet på sin förmåga, skrivkramp, fungerar det eller ska hon sluta och ta ett jobb? Lite konstigt tycker jag, hör är ju väldigt framgångsrik, älskad av kritiker och (vissa) läsare, internationellt känd, prisbelönad gång på gång. Men det är klart, fallhöjden blir större ju högre upp man kommer.

I ett kapitel nämner hon sin nervositet över att bli intervjuad i Babel "jag låg sömnlös två veckor innan och två veckor efteråt". Helt omotiverat, hon klarade sig utmärkt. Jag har även hört och talat med henne på bibblan, hon pratade oavbrutet i 45 minuter, om allt utom sin nya bok som hon skulle promota...
Andra berättelser tar upp nätdejting, vådan av att kyssa eller inte kyssa en padda, konsten att bli en äldre, vänlig feminist, att vara en sofistikerad psykopat och om den danska författaren Inger Christensen. Alltså något för alla, mycket kortfattat, mycket klokt men inte alltid solklart.

Jag älskar Lina Wolff, har läst alla hennes böcker men har förstått att de inte är för alla. Och den jag tycker sämst om, den våldsamma och otäcka Djävulsgreppet, är den mest uppskattade. Så då är jag inne på det problematiska med Wolff, enligt mig, hennes fixering vid brutalt våld. Typiskt är att den enda längre berättelsen i nya boken handlar om ett yxmord... Visserligen begånget av en kvinna, men den typen av jämlikhet kan jag vara utan. I en intervju berättar hon också att hon älskar TV-serier och favoriten är inte oväntat Game of Thrones...
Så vad är det för fel på författare och filmmakare, varför denna fascination för brutalt våld? Wolff nämner i intervjun att hon ser vårt samhälle som Titanic, på väg mot undergången, och att hon redan känt en skakning på nedre däck. Jag instämmer, men frågan är om inte dagens våldsfixering är en del av isberget...?

Betyg 3