På gymnasiet får Tsukura Tazaki fyra vänner, två killar och två tjejer. De håller ihop i vått och torrt och bestämmer sig för att vara vänner livet ut. Men när han en dag kommer hem från universitetet får han veta att ingen av dem längre vill ha med honom att göra. Han får ingen förklaring och blir så chockad att han inte orkar engagera sig i orsaken. Han faller ner i depression och vill ta livet av sig, men lyckas repa sig och gå vidare.
Många år senare vill hans nya flickvän att han ska försöka ta reda på var som hände och varför de andra försköt honom. Med hennes hjälp spårar han upp dem och träffar dem. Då kommer tunga och obehagliga saker upp till ytan och den vänskap han trodde var perfekt hade ett kusligt mörker inom sig.

En av Murakamis mer okända böcker, skriven 2013. Inte så omfattande och mångsidig som mästerverket Kafka på stranden men man känner igen hans stil. Protagonisten möter udda karaktärer och vissa sidospår mynnar ut i intet. Just det gör inte så mycket, värre är att en alldeles utmärkt berättelse slutar i ett "jaså?" Tazaki får ganska snabbt reda på varför vännerna bröt med honom, men samtidigt dyker nya frågor upp. Vem svek vem och vad hände egentligen med en av tjejerna i gruppen? Och hur går det med flickvännen? Spännande men så kommer slutet, tvärt och luddigt, och förstör hela boken tycker jag.

En kvinna i vår bokcirkel sa om Majgull Axelsson att "hon tar hand om sina läsare". Det gör inte Murakami, han lockar in läsaren i en spännande värld fylld av lyrisk realism, mysterier, medkänsla och intressanta karaktärer. För att sedan lämna oss åt sitt öde bland (sann)drömmar, kärlekslängtan och djupa brunnar. Katter saknas denna gång...
Jag är väl medveten om att detta är typiskt Murakami men det stör mig ändå och ger ett intryck av osäkerhet och feghet. Så synd, han skriver ju så himla bra! Men trots att han tappar betyget från fyra till tre på de sista sidorna vill jag rekommendera boken. Det finns så mycket som är så bra, vänskap, utanförskap, vemod, sorg och kärlek.

Betyg 3