Året är 1937, Helga Gregorius är i 60-årsåldern, lyckligt omgift och med tre utflugna barn. Ingen vet att hennes dotter Signe, som nu är gravid, inte är pastor Gregorius dotter utan pappan är hennes dåvarande älskare Klas Recke. Helga har lärt sig leva med lögnen och är trygg i att sanningen aldrig ska komma fram.
Men så kommer ett brev. En antikhandlare har hittat Doktor Glas` dagbok i en chiffonjé och doktorn har skrivit ner sanningar som aldrig var menade att avslöjas. Brevet har blivit liggande då Helga varit bortrest och det visar sig att den otålige antikhandlaren tagit saken vidare. Helgas trygga värld ter sig plötsligt både obegriplig och skrämmande...

Det gläder mig att min favoritförfattare Hjalmar Söderberg åter är aktuell! Hans verk är tidlösa och tydligen oemotståndliga för dagens författare. Vet inte hur många varianter och fortsättningar det finns på hans historier? Bengt Ohlsson har som bekant skrivit om pastor Gregorius tidigare, nu har han tagit sig an Helga, liksom Åsa Nilsonne i en annan nyutkommen bok. Det gör han bra och det var ett smart drag att placera henne 30 år fram i tiden och därmed få in nya karaktärer. Dessutom slipper Ohlsson att bli jämförd med Söderberg i tidsskildringen. Läsaren får bekanta sig med alla Helgas innersta tankar, här finns inte mycket till gestaltning och att läsa mellan raderna. En punkt där han skiljer sig från sin föregångare.

Bokens kvinnosyn påminner däremot om Hjalmars och jag tror inte att en kvinna kunde skrivit denna bok. Förutom personernas agerande citeras ett stycke ur Glas´ dagbok där han jämför kvinnor med katter och män med hundar. Katter är vackra och bedårande men ytliga och egenkära, medan hundar är intelligenta men godtrogna, smutsiga och saknar stolthet. Om kattens ägare blev skjuten skulle katten lapa sig mätt på blodet och sedan söka sig ett nytt hem, medan hunden troget stannar vid den döda kroppen...

Som läsare känner man sympati med Helga, hon hamnar i en rävsax men klarar det oväntat bra. Hennes inre styrka och jordnära fatalism räddar henne från undergång, samtidigt som hon inte är något föredöme. Hon förväntar sig att bli förlåten, hon ljög för Signes skull så hon slapp att bli ett oäkta barn i andras ögon. Och på köpet slapp Helga att bli den otrogna hustrun... Men hon är inte lika snabb att förlåta andra som också ljög, och den enda hon tycks hysa äkta kärlek till (förutom sig själv) är deras gamla och sjuka hembiträde Hermine. Helga känns modern i sitt sätt att rationalisera och tro sig kunna lägga allt bakom sig, bortskämd och egenkär som hon är. Samtidigt visar hon självinsikt och tvingas motvilligt inse att hon inte är navet som allt kretsar kring. Som man sår får man skörda...

En utmärkt bok som jag rekommenderar! Enda svagheten är Ohlssons svulstiga och ordrika redogörelser för Helgas minsta tanke och göromål. Och boken står på egna ben, man måste inte ha läst Doktor Glas och Gregorius även om det berikar berättelsen.

Betyg 4