En dotter och hennes pappa kraschar med skotern på fjället. De har glömt skidorna och tvingas pulsa flera timmar till en fjällstuga, samtidigt som en storm blåser upp. Mobilerna saknar täckning och på grund av ovädret kan inte fjällräddningen söka efter dem. De är hänvisade till varandra, och tystnaden som råder mellan dem måste fyllas av dem själva.

Ella-Maria Nutti debuterade med Kaffe med mjölk för några år sedan, en bok som blivit mycket uppmärksammad. Den handlar om det spända förhållandet mellan en dotter och hennes mor, en sårig och närmast plågsam berättelse om tystnad, brist på kommunikation och missade chanser till försoning. Till träden är en betydligt mjukare berättelse, tystnaden finns här också men dottern försöker verkligen, pappan säger inte det hon helst vill höra men är ändå närvarande, lyssnande. Hon är besviken på att pappan inte velat tala om sin barndom och sin samiska bakgrund eller lära henne språket. Hon känner sig också åsidosatt vad gäller renskötseln, pappa har satsat på att lära upp sönerna. Men det hon mest av allt söker är hans bekräftelse, verbalt, få höra när hon gör något bra.

Jag har större förståelse för pappan här än för mamman i förra boken. Han är lite av arketypen för en norrlänning, tyst och stark, men närvarande i vardagen och intresserad av sin dotter. Ett resultat av renskötarmiljön där män förväntades vara sådana. Och att inte vilja tala om det samiska kan ha ursprung i barndomen, tiden på nomadskolan då hans föräldrar bara talade svenska i hemmet för att göra det lättare för honom i skolan. Dottern förstår inte riktigt detta och verkar ha lite daddyissues.
En mer eftertänksam och melankolisk skildring av olikheter mellan generationer än vad Kaffe med mjölk är.

Betyg 3