När Nadja är 17 lämnar hon byn i Norrlands inland för storstaden. Nu är hon 30 och återvänder för att bosätta sig på den gård som hennes gröna vågen-föräldrar tröttnat på. Det mesta är sig likt, hennes gamla kompisar är vuxna, gifta och skilda. En del har lyckats oväntat bra, andra mindre bra. Men istället för att glädjas åt att en avfolkningsort får en ny invånare ses hennes återkomst med misstänksamhet. Hon får förtäckta hot och ett gäddhuvud spikas upp på husväggen. Nadja jobbar på ett särskilt boende på orten och en dag hittas en av flickorna död. Finns det något samband mellan flickans död och de mystiska fester med unga kvinnor och några av byns män som hålls i en ensligt liggande stuga...?

Mirja Unge slog igenom med Järnnätter, en utmärkt bok som också utspelas på landsbygden. Sen kom Motsols, den tyckte jag var kass och sen dess har jag lämnat Unge åt sitt öde. Men nu är hon Augustprisnominerad och Hundnätter lät så intressant att hon fick en ny chans. Hon tillbaka på landet och då Nadja låter misstänkt likt Mirja tolkar jag det till att det finns självbiografiska inslag i boken. Det är Country Noir men inte vanlig eländesporr, snarare misärporr, med moderna häxor och troll. Jag stör mig på att allt är så sjaskigt och slitet, med gula tänder, finnar, skitiga underkläder och överviktiga kroppar, svett, smuts och ångest. Även naturen är fientlig, halka, hetta, mygg och myror i huset. Detta tillsammans med ett övergrepp som slätas över ger intrycket av ett samhälle som Gud glömt - eller tvärtom - med egna lagar där våldet och de starka männen styr. Naturligtvis älskar storstadsrecensenterna denna bild av landsbygden som en efterbliven skräphörna, ett Trumpland, och hyllar miljöskildringen i alla tonarter. Själv blir jag bara trött av att läsa detta i bok efter bok och det är mer än hög tid att landsbygden reser sig och säger stopp. I rättvisans namn måste jag nämna Ulrika Lagerlöfs Hjortronmyren som ett lysande undantag från denna regel.

I detta laglösa land rider Nadja in på sin lite bedagade springare för att hålla räfst och rättarting. Nu ska förövarna ställas vid skampålen, både för det de gjort mot henne och mot dagens utsatta flickor. När uppdraget är utfört ska Nadja återvända till tryggheten i Storstan. Så är det traditionella upplägget, som i en gammaldags western. Men författaren lurar oss, det blir inte riktigt så och det är bokens stora styrka. Inte heller byns starka kvinna, Får-Anna, som driver ett fundamentalistiskt ekojordbruk är som förväntat och hela berättelsen är behagligt fri från hjältar.
Måste också nämna Hunden, den som givit boken dess namn. Mirja är rädd för en stor svart hund, trots två ägare är den försummad och springer lös i bygden. En del tolkar hunden som Djävulen, jag tolkar den som Mirjas ångest som riskerar ta överhand och kasta henne ner i mörker.

Man kan inte nämna en bok av Mirja Unge utan att kommentera språket. Interpunktion ser hon som ett onödigt ont och berättelsen flödar fram som en tankeström, med ordvändningar som tvingar läsaren att vara på tårna, vem sa vad eller var det något hon tänkte? Jag tänker direkt på Karin Smirnoff, skillnaden är att Unge inte är rädd för versaler. Men frågan är om Smirnoff inte blivit inspirerad av Unge, hon var först.

En läsvärd bok och som gjord för en bokcirkel!

Betyg 3