Matilda står och kokar gröt åt sonen när telefonen ringer. En av hennes vänner berättar att Malin är död, hon har tagit livet av sig. Malin var Matildas bästa och äldsta vän, de har känt varann sedan första klass. Nu rasar Matildas värld, varför, hur kunde hon missa hur dåligt Matilda mådde, hur kunde Malin göra så mot sina vänner och anhöriga? Avskedsbrevet ger ingen förklaring som Matilda kan acceptera. Deras gemensamma vänner är också förtvivlade, men försöker gå vidare. Matilda gör tvärtom, överväldigad av ilska, skuldkänslor, frågor och känslan av övergivenhet sjunker hon allt djupare ner i sorg. Inte ens det faktum att hon väntar sitt och makens andra barn ger henne någon glädje. När vissa oklarheter om Malins sista tid dyker upp blir Matildas fixering än värre, trots att hennes agerande hotar både äktenskapet och hennes ofödda barns liv...

En samtidsberättelse om sorg, systerskap och den komplexa kärleken till en vän. Det är författarens debutroman, den är mogen, välskriven och där historien utvecklas på ett oförutsägbart sätt. Skickligt luras läsaren att tro att man har förklaringen, men så dyker en ny information upp. Ungefär som när en deckare byggs upp. Svagheten är som jag ser det trovärdigheten. Självklart kan jag förstå den sorg, chock, förtvivlan och de skuldkänslor som alltid är resultatet av ett självmord. Men Matilda tappar det helt, försummar äktenskap, barn och graviditet i sin jakt på en förklaring till vännens död, en förklaring som är både mer komplex och enklare än vad Matilda vill inse. Kanske har jag fel, men att en kvinna i Matildas situation skulle agera på det ansvarslösa sätt hon gör känns inte rätt för mig. Men jag har å andra sidan alltid stört mig på personer som sätter vänner före partners...

Läs gärna boken, den är bra. Men böcker om sorg brukar alltid sluta med att man ser ljuset i tunneln, så tolkar inte jag det här...

Betyg 3