I en kinesisk affär i New York hittar författaren Sidney Orr en anteckningsbok från Portugal. Författaren har sedan en tragisk olycka som nära bringade honom av livet, haft skrivkramp. Men den lilla blå anteckningsboken löser hans band och Orr börjar skriva en historia om en annan författare som hittar en bok som heter "Orakelnatten". Orr blandar in element från sin egen verklighet i sin berättelse och de båda intrigerna tvinnas ihop för att upphöra vara unika. Fiktion blandas med verklighet tills Orr inte vet vilket liv han lever. Blir det Orr skrivit verklighet för att han skriver det? Vilken makt ligger ödet i händerna hos och varför?
Författaren har uppenbarligen humor. Denna berättelse handlar om en författare som skriver om en annan författare som vill publicera "Orakelnatten". Det gäller att hänga med i svängarna! Auster speglar sin historia i ytterligare en historia. Det är oerhört komplext, men konstigt nog inte särskilt komplicerat! Boken är olycksbådande och sådana böcker brukar jag ha svårt för eftersom det känns tragiskt att bana igenom en massa sidor av lidande för en kulmen av lidande i slutet. Auster lyckas dock förvandla Orrs agerande i historien från någon som passivt dras in i handlingen - till någon som aktivt deltar och därför förvandlar det olycksbådande till något som är. Berättelsen är sorglig, men den är också ett långt konstanterande att livet är märkligt och mystiskt. Tragedi kan bli komik, komik något vardagligt och det vardagliga något främmande.
När jag börjat läsa denna bok var det omöjligt att sluta. Varje sidospår (det finns många) mynner ut i att förstärka huvudhistorien. Ovanligt nog använder sig Auster av fotnoter (ungefär på samma sätt som Terry Pratchett). Dessa fotnoter störde mitt läsande till en början, men kom senare att berika läsandet. Genom att tvinga sig själv att stoppa upp huvudhistorien för en sekund och betrakta historien ur ett annat perspektiv - eller ett djupare perspektiv tillät författaren mig att reflektera och ta till mig berättelsen på ett sätt som utvecklade mitt läsande. Den ovanliga kompositionen störde mig innan jag vande mig - men det stod ändå tydligt att författaren hade ett syfte med sin stil, från början. Det finns ingen tveksamhet i "Orakelnatten". Paul Auster är en författare med finlir. Hans arbeten tycks vara påverkade av Kurt Vonnegut, men finner också referenser till judisk mystik och skrönor. Om man tycker om Auster bör man förutom Vonnegut läsa Allessandro Barrico, Amos Oz, Jonathan Safran Foer (som bor i samma hus som Auster), M. Bulgakov och möjligen också Isaac B Singer.
Min första bok av Paul Auster som jag läste var "Timbuktu" som fick en femma i betyg. Jag var ovillig att läsa fler böcker av författaren av rädsla att bli besviken. Det har jag dock inte blivit! "Orakelnatten" får precis som Timbuktu en stark femma. Idag har jag också plöjt igenom "Den röda anteckningsboken" som får en svag fyra. Det tycks mig som om jag hittat en ny favoritförfattare - och att jag börjar det nya året med höga litterära förhoppningar - som kan väntas falla ut till min fördel! Jag vill å det varmaste rekommendera "Orakelnatten" till alla läsare som ännu inte kommit i kontakt med Paul Auster.