En egensinnig och rapsodisk biografi, en samling texter om livet som artist, kvinna, mamma och dotter. Lite om uppväxten i Vetlanda, artistlivets vedermödor och allt däremellan. Lena försöker vara filosofisk och delar med sig av sina tankar om livet och tidens gång men det hettar aldrig till. Den som väntar sig saftiga avslöjanden om pojkvänner eller skvaller om artistkollegor blir besviken. Hon kallar sig blyg och det verkar stämma. Sin karriär berör hon bara lite då och då, mest är det vardagsliv a´ la Ulf Lundell men inte alls så bra och träffande. Förvisso självironisk och med distans men snäll och rörig, det lyfter aldrig. Alltså ungefär vad man kan vänta sig av en person kvar i karriären, distansen saknas och man vill inte bränna några broar. Den morbida titeln förstår jag inte, vi har tydligen inte samma sorts humor. Biografier är ofta som bäst efter objektets död och skriven av någon annan, vad säger det om genren egentligen? Visst finns det undantag, som Just kids av Patti Smith men ofta blir det mellanmjölk.

Läs boken om ni inte har annat att göra, men lyssna hellre på Lenas skivor. Hon sjunger bättre än hon skriver.

Betyg 2