Gustavs bäste vän tar livet av sig, utan att han eller någon annan anat något. På begravningen träffar han Julia, trots sina olikheter blir de till omgivningens förvåning ett par. Hon är en kicksökande teaterstudent, flirtig och extrovert. Gustav var mobbad i skolan, är osäker, sexuellt oerfaren och introvert. Ändå gillar hon honom. Men snart upplever Gustav att Julia beter sig märkligt och döljer saker, Hur ska han kunna vara< en bra pojkvän när hon gör honom så frustrerad? Kan han lita på henne...?
Suck, ännu en relationsroman med två vandrande klichéer som karaktärer. Läsaren förstår genast hur det ska sluta. Som så många manliga författare tycks Adam Svanell hata sin sin protagonist. Redan på första sidan hånas Gustav och räddas av den starka Julia. Snacka om övertydligt, och så fortsätter det. Gustav övertänker och misstolkar, stackars Julia är missförstådd fast hon offrar sig och lyfter den tafatte Gustav. Och givetvis går det åt h-e, såna som Gustav duger inte till pojkvänner och kvinnor ska akta sig. Helt i linje men den allmänna uppfattningen på sociala medier, såna som Gustav är dömda att bli ensamma, med datorn som enda vän...
Författaren är journalist på Svenska Dagbladet och detta är hans debutroman.
Kanske borde han blivit vid sin läst.