Katarina den stora av Tomas Blom är en bra och välskriven biografi i kortformat. Katarina II styrde Ryssland under senare delen av 1700-talet. I 34 år var hon kejsarinna över det ryska imperiet och bidrog under sin regeringstid till att utöka dess gränser på bland annat Polens och det Osmanska rikets bekostnad. Under sin första tid på tronen möts hon med misstänksamhet från många håll. För omvärlden är Katarinas bristande legitimitet uppenbar, och i Ryssland misstänker man länge att hon ska låta sig styras av bröderna Orlov, de som i praktiken satte henne på tronen. Så blir inte fallet. Hon visar sig vara en stark, intelligent och hänsynslös regent. Inom några år har hon säkrat sin maktställning och låter då skicka bort bröderna från hovet (efter att först ha skänkt dem titlar och rikedom).

Vad nästan alla känner till om Katarina den stora, som regerade Ryssland från 1762 fram till sin död 1796, är att hon var tysk prinsessa som kom till Petersburg för att giftas bort med den halvt imbecille blivande tsar Peter III, och att hon hade en stor mängd älskare.

Vad som framträder i boken är en mycket självständig och mångfacetterad kvinna. De tidigare ryska kejsarinnorna under 1700-talet hade låtit sig regeras av sina favoriter, Katarina styrde hela tiden själv även om hon lyssnade på sina rådgivare och sina älskare.

En fråga som förföljde Katarina under hela hennes liv som regerande kejsarinna var bristen på legitimitet. Katarina var alltså gift med Peter III men tog makten genom en statskupp efter vilken Peter snart dog under oklara omständigheter.

Katarina grep makten, inte som förmyndare för sin son Paul, utan för egen räkning, och inte ens när sonen blev myndig lämnade hon den ifrån sig. Svårigheten att bli erkänd bland Europas monarker i början av hennes regeringstid hade med tveksamheten kring legitimiteten att göra. Sonen Pauls hat mot sin mor och moderns upprörande kyla gentemot honom hade också med denna fråga att göra.

Betyg 4