Gladys ligger för döden och två söner vakar över henne. Äldste sonen Ivar är den som bott kvar i stan och tagit hand om henne, medan den yngste, han som kallades Titti, flyttade så fort han kunde. I tillbakablickar minns han barndomen på 1950-talet, den unga mamman Gladys som blev gravid redan som 18-åring, sina två bröder och pappan som fick jobb på vapenfabriken. Familjen gör en klassresa, som så många andra vid den tiden, men något går fel både för Gladys och en av sönerna...

Gulliksen har lämnat relationerna mellan män och kvinnor och skrivit en släktkrönika om en norsk familj som spänner över tre generationer. Jag tycker att han borde blivit vid sin läst, jag gillar inte alls boken. Seg, omständlig och med ointressanta karaktärer där allt fokus ligger på mittenbrodern Runar. Det enda som känns lite levande är Gladys. På slutet hettar det till lite men då är det för sent.
Som vanligt hos Gulliksen är han hård mot sina manliga karaktärer. Pappa Gunnar är en misslyckad figur som förlöjligas, även om han får sin hämnd till slut. Gladys är den starke i familjen men ingen av dem är något föredöme som förälder, med dagens mått mätt. Sak samma gäller den nye mannen. Två av sönerna är oskarpa i konturerna och läsaren får ingen kläm på dem. Runar däremot är författarens favorit men jag ser honom som förutsägbar och ointressant.

Ska jag säga något positivt är det skildringen av hur skilsmässor på 70-talet fungerade. Då fanns det ännu ingen kollektiv erfarenhet av hur separationer ska skötas. Mannen förlorade ofta kontakten med sina barn, medan han försökte samexistera, helst skulle lära sig tycka om, okända ungar. Och barnen fick finna sig.
Som sagt, inget för mig men den har fått utmärkta recensioner och för den som gillar det psykologiska spelet mellan vuxna och barn och mellan syskon är den ytterst läsvärd.

Betyg 2