En dag reser sig Ellen upp och lämnar kontoret utan ett ord. Men istället för att gå hem till lägenheten tar hon sin avställda bil och kör till bondgården där hon växte upp. De nya ägarna är bortresta men Ellen tar sig in i i bostaden. Tanken är att bara se sig om, men hur det är blir hon kvar, först en natt, sedan en till och en till... Korna är borta och åkrarna sålda. Men platsen känns ännu som hennes, hon har den med sig överallt. Lukten av gödsel, smaken av spenvarm mjölk, det ständiga slitet och oron för regn på det nästan torra höet.
I stan finns exflickvännen Diana, på gården intill bor grannpojken Max, han som blev kvar, han som kunde blivit hennes men som inte dög då. Deras tid är utmätt, som den också är för de småskaliga jordbruk som byggde upp Sverige men idag tillhör historien.

En finstämd och vemodig berättelse om något som varit, Country noir utan varken tårar eller dramatik. Författaren har en master i litterär gestaltning och det märks på varenda sida. "Huset var en blödande röd fläck i ögonvrån, ladugården höjde sig mot himlens blå segel. Grusvägen sträckte sig framför mig som ett hot eller löfte, dammig efter att nattens fukt dunstat. Längre bort på åkern låg en sönderriven ensilagebal med sina inälvor blottlagda för alla att se. Och hettan var som klistrad över träden."
Som något av Björn Ranelid, eller hur? Lite för mycket teknik för min smak, men det är också enda invändningen. Detta är en grymt bra bok, författaren har en perfekt fingertoppskänsla för livet på landet, miltals från Astrids sörgårdsidyll. En del författare som skriver om landsbygden gör noggrann research, frågar fackfolk och gamla släktingar, läser på så gott de kan och tror de vet. Sanna behöver inte det, hon var där, hon minns allt och vet av erfarenhet, inte genom inlärning. Naturalistiska skildringar av koskitens konsistens, fingersättningen när man mjölkar ur en sjuk spene för hand, den dödfödda kalvens fosterhinna, kolukten som aldrig går ur och utanförskapet i skolan. Men även den barfota flickan som plockar blommor i vägrenen, kattungar, kalvar som suger på fingrarna, svalorna över hagens gräs i solnedgången. Och kärleken till Díana, den fysiska lusten och den omöjliga samvaron.

Och slitet, oron, otillräckligheten, den obefintliga förmågan till avkoppling och den omöjliga ekonomin. "Ibland lyckades vi åka iväg någon vecka. Semester i Sverige var det enda budgeten tillät. Men det syntes på pappa att det plågade honom. Det fanns tusen projekt som skrek hans namn hemma. Han var rädd att gödselsystemet skulle lägga av, som det ofta gjorde. Det blev en plåga att vara ledig, en förlorad vecka. Han vankade runt den hyrda stugan och man såg vad han tänkte på. Korna. Skörden."

En bok för oss som vet.
Och för de som vill veta.

Betyg 4