Tre syskon, Ulrika, Andrea och Rasmus, växer upp i samma familj. Men deras upplevelser av barndomen är helt olika och gör att deras olikheter förstärks i vuxen ålder. När pappan plötsligt dör kommer de underliggande spänningarna upp till ytan redan i samband med begravningen och det blir inte bättre när bristande föräldraskap och favorisering ska kompenseras genom ett rättvist arv. Vad hände egentligen under barndomen, varför har vissa saker hemlighållits och måsta man vara vän med sina syskon? Och hur påverkas nästa generation av släktkonflikten...?

Efter succén med Svärmodern och Skilsmässa tar Moa Herngren sig an syskonkonflikter. Upplägget är detsamma, läsaren får ta del av alla tre syskonens berättelser och sympatierna förflyttas i takt med att de får ge sin egen syn på saken. Det gör författaren som vanligt bra, det är både trovärdigt och sorgligt att se hur de gör allt för att missförstå och tolka allt till det värsta. Hög igenkänning för vissa tror jag... Ändå tycker jag inte att boken är riktigt i klass med de tidigare nämnda. Kanske för att jag ser ämnet som mindre intressant, kanske för att jag tycker att hon tar ställning på ett sätt som jag inte såg i de andra böckerna.

Som läsare får man snabbt en bild av syskonens personligheter. Ulrika är slarvan som festar i ungdomen, strular med olika män, blir ensamstående mamma och får aldrig pengarna att räcka till. Andrea är den duktiga flickan, hög utbildning, karriär, man och barn, stort kontrollbehov och har klart för sig hur både hon och omgivningen bör leva - och tvekar inte att tala om det! Rasmus i sin tur är den konflikträdde lillebrodern, alltid i skuggan av systrarna och sitter helst hemma framför datorn. Tydligt för läsaren men lite segt och förutsägbart, i synnerhet avsnittet om Andrea kunde kortats ner lite. Jag stör mig på några dramatiska och osannolika detaljer, men det går jag inte in på här. Och som sagt, jag upplever att författaren ser Andrea som Boven och lägger större skuld - och större ansvar - på henne. Men jag kan ha fel, det kan bero på att jag har svårt för personer som Ulrika och att det färgar min bild. Vad tycker ni andra?

Helhetsomdömet blir - bra, varken mer eller mindre

Betyg 4