För 20 år sedan skrev Knut en bestseller som han därefter aldrig lyckades följa upp. Hans övriga böcker sålde inte som önskat och till råga på allt blev hans senaste manus refuserat. Knut är fullt medveten om att han blivit förbisprungen av nya och mer spännande röster. Nu sitter han ensam i lägenheten, utan vare sig fru eller flickvän, och kämpar med dålig ekonomi, hypokondri och skrivkramp. Trots detta blir han inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, visserligen som reserv för reserven, men ändå. Inte för att han vet vad han ska tala om, men han får ju betalt och allt är gratis. Att hans värsta fiender ska sitta i samma panel förtränger han...

Nina Lykke har skrivit en dråplig, satirisk och samhällskritisk roman om det norska kulturetablissemanget. Men till skillnad från svenska skribenter angriper inte Lycke bara den vita kulturmannen utan visar på att kulturkvinnorna inte är ett dugg bättre. Självupptagna, pretto, PK-fixerade, trendkänsliga, falska och allmänt flummiga. Plus att kvinnorna, som Lycke skriver, "lider av en enorm, ja närmast okontrollerad hunger efter att utmåla sig själva som offer."
Lycke tar ut svängarna rejält och man kan föreställa sig hur hon numera bemöts av sina kollegor, med ett tvunget leende och en stel kram. Ingen vill angripa henne öppet och ge kränktheten ett ansikte, men tankarna går i samma riktning hos alla; "är det mig hon skriver om?"
Nina Lykke är Norges svar på Lena Andersson, de väjer inte för obehagliga sanningar och till skillnad från de flesta skribenter av bägge kön stryker de inte kvinnor medhårs.

Skildringen av den metamorfos som losern Knut genomgår är också lysande. Från att ha framställts som en "grumpy old man" som super med kompisen och klagar på allt, för att senare visa sig vara den enda vettiga personen, en Josef K i ett surrealistiskt Kafkaland, till att sluta som pojken i H C Andersens saga, den som vågar säga att kejsaren är naken. En upprättelse för den förtalade kulturmannen som dessutom hämnas på sina vedersakare!

Särskilt kritisk är Lykke mot de som skriver autofiktiva berättelser, i boken symboliserad av den person Knut kallar "Verklighetsförfattaren". Hon som skriver om egna upplevelser i romanform, kallar det sanning, lämnar ut verkliga personer och på så sätt lurar läsaren att det verkligen ÄR sant. Jag kom att tänka på Carina Rydberg som skrev om sitt förhållande till konstnären Ernst Billgren i Den högsta kasten. Men ett aktuellare exempel är Alex Schulman som blandar friskt av fakta och fiktion när han skriver om sin släkt.
Även om jag uppskattar den typen av böcker har jag problem med den flytande gränsen mellan sanning och dikt. Det är en sak om man skriver om historiska personer som levat för hundratals år sedan och där fakta ofta saknas, men när man som Schulman medvetet flyttar faktiska händelser i tiden för dramaturgins skull har det gått för långt. Då föredrar jag en ren biografi.

Det var en utvikning men jag rekommenderar verkligen Lykkes lysande bok, årets hittills bästa för min del! Och jag misstänker att hon inte bara skrev den för att roa, det är i mångt och mycket en uppgörelsebok om hyckleri och falsk präktighet inom hennes skrå.
Men precis som Lena Anderssons böcker är den inte för alla...

Betyg 5