Jag trodde mig säker på att jag läst alla av Kerstin Thorvalls romaner mellan åren 1976-1996. Jag blev därför mycket förvånad när jag upptäckte två romaner som jag av någon anledning missat. Denna, samt: "Den lyckliga kärleken (1977)". Då jag tyckt mycket om hennes böcker, började jag med stor entusiasm att läsa denna bok. Beredd på att läsa om någon av hennes vanliga olyckliga medelålders kvinnor som finner glädje på "förbjudet" håll. Men jag blev uppriktigt sagt förvånad då jag fann att huvudkaraktären i den här romanen är en ung man.
Tre olyckliga individer...
"Jag är lycklig om du är lycklig"
Så låter Arons livsfilosofi. Trettiotvå år gammal, plikttrogen och livrädd för att inte vara till lags, gör han sitt bästa för att på alla sätt kunna tillfredsställa de människor han har omkring sig. Framförallt de två kvinnor som står honom närmast. Han är gift med Anja, 30, sedan nio år och fungerar i relationen med henne som någon kombination av make/förälder/psykolog då hon är konstant olycklig, livrädd och med svår ångest. Minsta sak som går henne emot utlöser det ena neurotiska anfallet efter det andra. Mest av allt skulle hon behöva hjälp från psykiatrin. Men Anja vägrar och detta utlöser ett nytt anfall. Tänk om arbetskamraterna fick veta att hon gick i terapi!
Den andra kvinnan, älskarinnan är den snart femtioåriga Asta. En gång firad sexsymbol i svenska 50-tals komedier, nu en förfallen kvinna som äter antabus och vars enda glädje är de stunder hon får tillbringa med Aron. Anja är uppväxt med religionen som ständig följeslagare och Jesus finns konstant i hennes huvud. Denna religion tvingade henne till abort nio år tidigare, livrädd för vad föräldrarna och församlingen skulle säga när det visade sig att det kommande barnet kommit till före äktenskapet.
Två feministkvinnor, Boel och Nina- såväl Anjas som Astas raka motsatser blandas in i berättelsen. Och med dem även John, Ninas mycket yngre sambo. Boel och Nina lyckas övertala Aron och en ständigt livrädd Anja att följa med dem ner till Spanien på semester. Men hur ska den konstant gråtande Anja klara av det? Och hur ska Aron kunna lämna Asta på flera veckor?
Anja låter snart meddela att hon vill ha barn. Men är det något som den följsamma Aron verkligen vill? Och är Anja på ett psykologiskt plan tillräckligt stabil för att ta ansvar för ett barn? Hon är ju själv ett barn i en vuxen kvinnas kropp som suger på tummen för minsta småsak.
Och hur ska Asta klara sig utan Aron?
Och vad vill Aron? Annat än att vara till lags? För även i förhållandet mellan Aron och Asta känner Aron det ständiga behovet av vilja vara till lags.
En mycket välskriven relationsroman med tre mycket intressanta karaktärer att följa. I Asta kan jag finna en stor likhet till de medelålders kvinnor som brukar figurera i Thorvalls romaner. Anja är en mycket speciell karaktär som drev mig till stor frustration under läsandets gång. Och Aron är en fascinerande karaktär. Han har fått de ganska typiska kvinnliga manér med att ständigt vara till lags och inte ha någon egen röst eller vilja att driva sina egna önskemål eller åsikter fram.
Den här romanen väckte många tankar under läsandets gång och jag kan därför varmt rekommendera den!

Betyg 4