En skara hängivna lexikografer arbetar med att skapa Oxfords första heltäckande ordbok. En av männen är den sexåriga Esmes pappa, och då hon är moderlös får hon ofta följa med honom till jobbet. Där sitter hon under sorteringsbordet, tyst som en mus. En dag singlar en papperslapp med ordet deja ner. Det är det första ord som Esme sparar. De kommande åren fortsätter hon samla och spara på lappar som männen slarvar bort, kastar eller glömmer. Med tiden inser Esme att en del ord och uttryck värderas högre än andra och att vissa ord med "fel" ursprung ofta förbises. I hemlighet börjar hon arbetet med att sammanställa en egen ordbok, de förlorade ordens bok.

Jag var lite tveksam till denna hypade roman, ju fler lovord, desto mer misstänksam blir jag. Men efter en lite seg start kapitulerade jag! Det är en alldeles utmärkt bok, en perfekt mix av filosofi, drama, feelgood och historielektion, och vi får följa Esme från sexåring till vuxen kvinna. Berättelsen har verklighetsbakgrund och vissa personer i boken har funnits och spelat en viktig roll vid ordbokens tillkomst. Att vissa delar utspelas under första världskriget gör den obehagligt aktuell, med krigshets och inkompetenta ledare. Det feministiska anslaget är tydligt, med rösträttskamp och kvinnors ojämlika situation, men blir inte påträngande.

Men i första hand är det en varm, poetisk, sorglig och tankeväckande hyllning till ord och dess betydelse, men också till kärleken och livet. Berättelsen är väldigt skickligt skriven där författaren avstår från att grotta ner sig i obehagliga detaljer. Hon skildrar VAD som händer istället för HUR, till skillnad från de flesta andra författare som gärna fixerar sig vid elände. En pärla av det slag som man alltför sällan har turen att finna i dagens bokflod.

Betyg 4