Ett år Emilie Flygare Carlén
Denna roman är skriven 1846, mitt exemplar är tryckt 1929 med ett språk som nu kan kännas ålderdomligt. Jag tycker det är mycket vackert, så jag läser med stor behållning, samtidigt tar det en stund att ställa om.

Emilie Flygare Carlén var vid 1860-talet en av Sveriges mest hyllade författare, en av de mest sålda vid den tiden, så hon levde verkligen på sin penna. Ska jag sammanfatta det så handlar det om olika slags kärlek, förhållanden mellan man och kvinna.

Det hela börjar med ett par som precis har gift sig, inte av kärlek, mest av praktisk natur. Ryttmästaren Ludvig tror att kärlek kan växa fram, om inte kan man ändå leva som vänner. Lavina börjar tvivla och förstår med ens att hon bara kommer bli olycklig av detta arrangemang, inget Ludvig önskar så han menar att då bör de skiljas omgående. Men hur skulle det se ut, det skulle utmynna i en skandal, det får bli en kompromiss, det blir så att de på bröllopsnatten bestämmer att de i ett år ska leva som vänner och sedan skiljas. På det viset undviker de en skandal och Lavina får en bättre grund att stå på.

Låter det här krångligt, det kan man tycka och även jag. Paret verkar göra allt för att de ska missförstå varandra, mycket frustrerande. De är många gånger så nära att avslöja sina känslor som växer fram, men så behövs det inte mycket för att det åter igen ska krascha.

En greve och Lavinas bror med fru träder också in i berättelsen, ett till äktenskap som sätts under lupp, man kan säga att den föreningen har den motsatta utgångspunkten, de har gift sig av kärlek. Nu ökas turbulensen det skapas fler missförstånd och svartsjuka. Mycket här handlar om moraliska frågor, ett spel med andras känslor, förhållanden mellan könen, kvinnans beroende av mannen och hur långt kan man med nycker driva en människa.

Jag tycker författaren håller en balans, det fanns begränsningar för kvinnorna i samhället, men också möjliga utvägar som hon vill visa på just här där Lavina får mer och mer inflytande i sitt äktenskap, också motsatsen där Julia missbrukar sin mans förtroende. Det är inget glorifierande över något av könen, mer en beskrivning av olika personligheter.

Man förstår att den ena kvinnans handlingssätt skulle vara en förebild för andra kvinnor och den andra kvinnans en varning. I slutet av romanen visar författaren på hur det flera år senare har gått för männen och deras fruar. För två av dem är slutet brutalt tragiskt.

Betyg 3