Det var i läsningen av Sven Lindqvist roman ”Ökendykarna” och de däri omfångsrika kopplingarna till ökenlitteraturen som jag först kom i kontakt med Gides bok ”Den omoraliske”. Titeln i kombination med Lindqvist intressanta beskrivningar gjorde att jag i denna bok förväntade mig att finna angelägna och betydelsefulla tankestråk om människans moraluppfattning. Kanske var det just därför; att förväntningarna på förhand var maximalt uppskruvade, som jag efter läsningen kan konstatera att berättelsen om ”den omoraliske” gjorde mig ganska besviken.

Den omoraliske (skriven 1901 och publicerad 1902) är hursomhelst en av nobelpristagaren André Gides mer välkända romaner. Den behandlar i huvudsak om de olyckliga konsekvenser som hållningslös hedonism kan leda till (i det aktuella fallet när den egna lust- lyckomaximeringen blir så central att den skadar ens när och kära). Berättelsen handlar om forskaren Michel som efter att mirakulöst återhämtat sig från tuberkulos "firar" detta med en treårig resa runtom Europa och Nordafrika. Med på resan har han sin nyblive hustru Marceline. Efter hand som berättelsen skrider framåt börjar huvudpersonen bortse från brukliga moralbegrepp för att därmed ohämmat njuta av allehanda sinnliga passioner (inkluderat hans pedofila dragning åt unga arabiska småpojkar). Huvudpersonens hedonistiska levnadssätt innebär att Marceline försummas, försvagas och så småningom utvecklar och avlider i tuberkulos. Boken är skriven i form av en lång monolog där Michels försöker att rättfärdiga sin livsåskådning inför sina tre närmsta vänner.

Trots att berättelsen som sådan är mycket intressant tyckte jag att många av författarens sidoexposéer och inflikningar var svåra att förstå sig på. Ibland fick jag faktisk läsa om en och samma sida flera gånger innan jag till sist kunde konstatera att jag ändå inte förstod att greppa hela tankegången. Detta gjorde läsningen ryckig och inte helt behaglig. Om detta berodde på mina egna förståndsmässiga tillkortakommanden, författarens brist på att formulera sig förståeligt eller på otillfredsställande översättning låter jag vara osagt, men det drog i alla fall ned läsupplevelsen högst påtagligt. Jag anser trots detta att boken är mycket tänkvärd då den behandlar ett ämne som nu i individualismens tidsålder är mer angeläget än någonsin. Så trots att det (för mig personligen) var betydligt roligare att läsa Lindqvists insiktsfulla betraktelse över ”Den omoraliske” än att faktiskt läsa den, kan jag inte undgå att dela ut en svag fyra till denna högst annorlunda bok.

Betyg 4