Dramatikern och småbarnsmamman Ida Heier har mött sitt livs kärlek. Det är inte maken utan den tio år äldre professorn Arnold Busk, även han gift med barn. Men det hindrar inte Ida, hon blir helt besatt av Busk, ser till att de hamnar i säng och försöker ständigt få till kontakt och nya träffar. Hon skiljer sig snabbt men Arnold vilar på hanen, vill varken skiljas eller avstå andra kvinnor. Till slut tröttnar hans unga fru på de ständiga otroheterna och Ida jublar, äntligen ska hon få sin älskade helt och hållet.
Ida och Arnold är själsfränder och kärleken stark från bägge håll. Men relationen är turbulent och gränslös och blir allt mörkare. Bägge är svartsjuka intill sjuklighetens gräns, drama, gräl och föremål som krossas hör till vardagen. Hur mycket är Ida beredd att offra för den smärtsamma kärleken?

Milde tid vilken relationsröra, släng dig i väggen Lars Noren! Vigdis Hjort, mest känd för incestdramat Arv och miljö, har skrivit en smärtsam och obehaglig bok och besatthet, destruktiv kärlek och svartsjuka som slår det mesta. Ida och Arnold älskar, super, reser och skämmer ut sig på 310 passionerade sidor. Om de tu är typiska för hur kultureliten lever förstår man bättre turbulensen kring Akademien och andra märkligheter de senaste decennierna.
Men som läsupplevelse är boken inget vidare, trots allt beröm. Den är visserligen utnämnd till en av de viktigaste böckerna i Norge de senaste 25 åren, men jag upplever den som tjatig då deras destruktiva dans kring varandra upprepas i ett aldrig avslutat mönster. Gränsen mellan kärlek och hat är verkligen hårfin.
Men boken har en annan mycket intressant poäng. Den kom ut 2006 och den vane läsaren ser genast likheten mellan denna bok och Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande. Nu är visserligen Lenas bok typ hundra gånger bättre men kopplingen mellan de besatta kvinnorna Ida och Ester är uppenbar. Och som en tydligt blinkning till Hjort kallar ju Lena mannen för Hugo Rask, väldigt likt Busk... Och alla fyra är uppburna kulturpersoner.

Så läs gärna boken, den har som sagt flera bottnar och man kan inte påstå att litteraturen vimlar av kvinnor som bär sig så illa åt som Ida Heier. I jämförelse är Ester Nilsson närmast ett under av sans och måttfullhet...

Betyg 3