"Hon söker efter tecken på irritation i hans blick eller rörelser. Hon är särskilt uppmärksam idag eftersom de gör resan för hennes skull, det gör att hon känner sig satt i skuld till honom. Det är på grund av henne som pappa står där, hon bär hettan, bär den tidiga morgonen, bär tågets försening, hon ansvarar för allting som han från och med nu måste stå ut med, och han är tyst och omöjlig att läsa."

Redan på första sidan slår Schulman an tonen, det utsatta barnet tar på sig skuld och ansvar för föräldrarnas mående. Mamma har redan försvunnit, nu måste hon göra allt för att inte pappa också ska lämna henne. Det är två år sedan nu, men hon minns varje ord i föräldrarnas samtal inför skilsmässan, som hon hörde genom väggen. Bägge ville ha hennes syster, ingen ville ha henne. Vad gör den vetskapen med ett barn, eller en människa...?

En bitvis vidrig historia om svek, skuld och familjehemligheter där läsaren får följa Harriet och hennes dotter, både som barn och vuxna. Det är en fiktiv berättelse men den läsare som är bekant med Schulmans tidigare verk, i synnerhet boken "Glöm mig", känner igen ramhandlingen. Det utsatta barnet, en mamma som sviker och en pappa som inte klarar den dubbla föräldrarollen. Författaren tar i ordentligt, precis allt går åt h-e och tunga och ibland rent makabra händelser staplas på varann. Tyvärr motverkar den tekniken sitt syfte, en i grunden gripande berättelse blir osannolik då allt är så totalmörkt. Boken påminner mig om Carina Rydbergs verk, samma nattsvarta mörker och samma tragedier. Det är som om man ser berättelsen genom ett drömfilter, trots alla känslor är det stelt, stiliserat och vagt i konturerna, omgivningen är bara en fond. Och förutbestämt att gå illa...

Det är förmätet att ge råd åt framgångsrika författare, men jag tycker det är dags för Schulman att lämna fixeringen vid barndomen och gå vidare i sitt skrivande. Släpp sargen och skriv de relationsromaner om vuxna vanliga människor som lever här och nu som han säkert har i sig!

Betyg 3