Det var inte lätt att ta till sig den här boken. Den kallas generationsroman, men jag förstod inte det omvälvande i det hela förutom längtan efter att komma bort. Men sedan, när jag var mer än halvvägs i boken så förstod jag verkligen huvudpersonen Dean och varför han var som han var.
Att vara Beatnik handlar om att vara slagen, men för att handskas med detta måste man ständigt vara på drift. Man kan inte stanna på något ställe för länge. För efter ett tag slutar människor förstå en, även de som man tror betyder mycket. När de inte längre vill förstå en slutar det i konfrontation som resulterar i glåpord efter glåpord. Men för en beatnik som Dean var det väl egentligen inte ett större problem, med sitt sätt att distansera sig. Och distanseringen är den andra tillflykten. Tillflykten finns i alkohol och droger - allt för att glömma, men även förstå, förstå världen, förstå sig själv. För en beatnik stjälper det att vara en vit människa. För vita människor är ständigt ute efter den här stadgningen. Men vad finns i det egentligen i den här stadgningen förutom en viss säkerhet? Ingenting förutom falskhet. Efter ett tag blir man så materialistisk av sig att man glömmer ens vem man själv är.
Det lättade när jag förstod innebörden av att vara beatnik med den här boken och det är väl det som räddade den. Men samtidigt så känner jag mig så avlägsen boken att jag inte kunde känna någon direkt större samhörighet med karaktärerna trots att jag delade vissa åsikter. Sal var inget annat annat än en wannabe-Dean, men han kunde aldrig bli det själv, p.g.a. sina värderingar han tidigare utvecklat. De flesta som gillar väl boken är väl en Sal.
I och med att beatnikrörelsens centrum var USA, så måste man kanske vara en ungdom i USA för att verkligen ta till sig den.