Två kvinnor är förälskade i Harald. Den ena är hans sambo, den andra är hans mamma. Kvinnorna fastnar på samma flygplats när deras plan inte kan lyfta och deras redan dåliga relation ställs på sin spets. Ska den påtvingade gemenskapen föra dem närmare varann eller går det mot ett slutgiltigt sammanbrott?
Johanna Frid skrev den hyllade Nora eller Brinn Oslo brinn, även det ett svartsjukedrama om än av annan typ. Nu återkommer hon med en tät relationsroman om två kvinnor som gör allt för att inte komma överens. Ingen av dem är särskilt trevlig och som läsare kan man slippa ta ställning. Mamman är gränslös, överbeskyddande, påstridig, krävande och dömande. Sambon Claudia tillhör den ironiska generationen, rapp i käften, kompromisslös, revirhävdande, föraktar det konventionella och är där lika dömande som svärmor. Harald är vag i konturerna, en välutbildad jurist men har egna problem. Claudia liknar honom vid en golden retriver, livlig och inställsam, vill alla väl och dunkar svansen i golvet när han får bekräftelse.

Jag upplever detta som en ganska jobbig bok, lite tjatig men framförallt tung på så sätt att varje försök till dialog spårar ur och konflikten blir allt större. Ungefär som i världspolitiken... Jag förstår inte riktigt vad Claudia ser hos Harald, hon liknar honom vid en hund och kallar honom FIE, fuckable in an emergency. Hänger hon sig fast vid Harald bara för att mamman inte ska få vinna?
Men språket måste jag nämna, jäklar vad den tjejen kan skriva! Synd bara att hon inte har en bättre story att använda sin talang på. Modernt, skarpsynt och med vändningar som man bara kan le lyckligt åt. Som när hon kallar sina bröst för "portmonnäformade". Det epitetet har jag aldrig hört, undrar hur de ser ut...

Betyg 3