endlar mellan en 1:a och en 4:a för mig, vilket i sig är ganska så intressant.
Feelgood eller Harlequin? Barnbok eller tvålopera?
81-åriga Bodil lever ett ensamt pensionärsliv. Hennes man är död, vännerna likaså. Hon har inga barn- bortsett från den bortadopterade dottern som hon fick när hon var sexton och som föräldrarna adopterade bort direkt efter födseln. Men hon har Bosse, den trogna labradoren som är hennes sanna livskamrat. Veterinären har nyligen kommit med den sorgliga nyheten att Bosse troligtvis enbart har en sommar kvar i livet och Bodil beslutar sig för att resa till sitt barndoms Hemsjö där hon och Bosse ska få sig en sista trivsam sommar innan döden gör sin entré- för de bägge båda. Bodil planerar nämligen att ta sitt egna liv när väl Bosse är borta.
Men när hon väl kommer till pensionatet i Hemsjö så tar livet en vändning som Bodil inte är beredd på. Kanske har hon en framtid att se fram emot ändå?
Jag är bokstavligt talat allergisk mot "pensionatsgulligull". De senaste åren har det släppts en rad böcker inom "feelgood-genren", alla med romantiserade omslag av lantliga pensionatsbyggnader omringade av blommor.
Men jag hittade den här boken av en slump och fastän det direkt borde ha gått upp de varningstecken jag brukar få angående vissa böcker, så tyckte jag att baksidestexten lät så pass lovande att jag riktigt såg fram emot att få börja läsa den här boken.
Jag tyckte den började riktigt bra och lovande. En gammal ensam kvinna som lever för sin hund. Som har inget att se fram emot och som enbart längtar bort från vardagens grå tristess och oändliga ensamhet. Jag hade så önskat att författaren fortsatt i den banan. Med djup vill jag veta om Bodils livshistoria. Jag läser mer än gärna om en gammal kvinnas ensamhet, meningslöshet och med minnen från en annan mer trivsam tid. Men självfallet fortsätter inte författaren i den banan, för efter en sisådär fyrtio-femtio sidor börjar det frossas i det mest förutsägbara av slisk.
De mest otroliga sammanträffanden inträffar på pensionatet när Bodil träffar på sitt gamla "engångsligg" som hon inte sett på sextiofem år och som hon aldrig ens känt. Men heller aldrig glömt, den timme de senast sågs sextiofem år tidigare😩- och det visar sig att den bortadopterade dottern kanske också finns i den nya bekantskapen på pensionatet😩- vilken tillfällighet! Det låter som hämtat ur någon gammal tvålopera. Det är så orealistiskt och förutsägbart att jag enbart blir frustrerad.
Och så sedan djuren därtill. Jag är stor djurvän, och har haft ett flertal hundar som jag älskat djupt. Men ursäkta min cynism, när den åldrande och sjuka Bosse hittar en övergiven ankunge som han mer eller mindre "adopterar" och som får namnet Rut och hur det sedan diskuteras om att bygga ett ankhus på tomten- detta är för mig något som bäst passar in i bilderböcker för små barn. Och det är då också ett förbaskat tjatande om bajs hit och dit. Åter igen- passar perfekt som läsning till små barn.
Den tar sig en aning på slutet när författaren med alla medel försöker få till tidernas snyftsentimentalitet, men jag lämnades ganska så oberörd då det mest kändes påtvingat.
Jag ser att den här boken har fått mängder av förträffliga recensioner och ett mycket högt snittbetyg på Storytel- så alla ni som älskar feelgood, kommer säkerligen uppskatta den här boken också. Vilket ju är kul för författaren.
Gamla cyniska morrhoppor, som en viss annan🤣- bör nog dock undvika detta extremt förutsägbara spektakel till bok!
Slutbetyg, en svag 2:a!

Betyg 2