Jag har lyssnat på denna bok på cd med Anita Björk som innerlig och hänförd uppläsare. Till en början är jag helt bedårad av boken; historien är vacker, språket är underbart och de två kvinnorna Blanche och Marie är starka och vackra. Men efter ca halva boken blir det inget nytt, det mesta upprepar sig och det känns väldigt högtravande och tillgjort att höra om Blanches försök att förklara meningen med kärleken.

Betyg 3

Enquists språk är som vanligt fantastiskt och lite... gåtfullt. Men det är väl också det bästa med den här romanen.
Historien om Marie Curie, sedd ur sin förtrognas Blanche Wittmans ögon, blir inte riktigt bra. Blanche själv har också en historia att förtälja, men det känns som författaren själv inte blir riktigt engagerad i vare sig Blanches eller Maries öden. Detta - Enquists eget engagemang, alltså - har ju annars varit ett signum för honom; några lysande exempel är andra alster som "Musikanternas uttåg", "Livläkarens besök" och "Lewis resa". I "Boken om Blanche och Marie" åstadkommer han ett skrap på ytan, med punktvisa djupdykningar. Det räcker inte.

Betyg 3

Jag älskar Enquists språk, och tyckte väldigt mycket om den här boken. Den var oerhört sorglig och hemsk, särskilt mot slutet, men mycket mycket läsvärd. Handlingen är mycket intressant och lite annorlunda, jag tycker om perspektivet, och det sätt hur Enquist flätar samman egna minnen och associationer med händelser i boken.
En mycket vacker bok.

Betyg 5

Enquist har använt sig av verkliga händelser och byggt en roman på det. Han gör det på sitt eget alldeles personliga vis. De två kvinnorna Blanche och Maries kommer i varandras väg.

Blanche hade för avsikt att skriva en bok om kärleken, hon dog utan armar och ben. Hon hade förvisso en arm kvar som hon skrev med in i det sista. Boken blev aldrig klar men de tre not blocken finns kvar.

Blanche hamnade på ”de galna kvinnornas slott” Salpétriér i Paris, det är senare 1800-tal. Professor Charcot använde henne för att visa upp hysterin för allmänheten. Han kom också att älska henne från första stund, vilket han inte förstod ens själv. Men det skulle dröja från 1878 då det första mötet ägde rum till 1893 tills han fick äga henne. Charcot hade en österrikisk assistent vid namn Sigmund Freud. Även Strindberg var intresserad av att se Blanche och hennes hysteri.

Marie Curier var den berömda tvåfaldiga nobelpristagaren för sin forskning av radioaktivitet tillsammans med sin make Pierre Curier och Henri Bequerel. Det andra för upptäckten av radium och polonium. Men hon gjorde ett misstag efter att hennes man avlidit, det var att förälska sig i en gift man och det förlät man henne inte för. Då glömdes hennes insatser bort. Som Enquist skriver ”Marie hade ju allt, ära, berömmelse, barn, inflytelserika vänner. Varför då kärlek?”

Blanche och Maries vägar korsas och de arbetar oförtrutet med att spåra och isolera det ämne
man ännu inte hade ett namn på, men senare skulle kalla radium. Det blev så småningom deras död.
När Marie skulle hämta sitt nobelpris i Stockholm och stormen bröt ut efter hennes kärleksaffär, då ville svenskarna att hon skulle avsäga sig det. Blanche stöttade henne och sa ”Jag viker inte från din sida.” Hon fick Marie att skriva ett brev till akademi ledamoten Gösta Mittag. Där påpekar hon att hon fått priset för sin upptäckt av radium och polonium och att hon avsåg att ta emot priset på avtalad tid och plats. Vilket hon också gjorde.

Vilken berättare Enquist är, det känns som om hans person är närvarande i berättelsen. Ibland flikar han in personliga kommentarer och händelser och det känns helt naturligt. Hans karga språk är så enastående vackert och han skriver med en inneboende kärlek till personerna i boken, precis som om han kände dem. Enquists beskrivning av människorna är inte fördömande, det kommer bara naturligt känns det som, så här är det!

Enquist måste vara en naturbegåvning, han kan konsten att beskriva människan så vackert i all dess fulhet. Hans romaner bygger på verkliga människor och händelser, vilket ger läsaren mer.

Betyg 4

Man föds, man dör. Däremellan försöker vi väl alla leva så gott det går. E. berättar i romanform om två kvinnor och minst en man som försöker. Det tog ett tag innan min inre läskompass hittade rätt, men väl där så pekade den röda pilen rakt mot hjärtat. "Kärleken övervinner allt" tror jag E. vill få oss att tro. Men knappast så för Blache, möjligen för Marie. Och för Paul? Och för dig? Men vackert låter det - "Amor Omnia Vincit".

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)