"Hon störs av att Karin så obehindrat dyker ner i hennes
svarta, känslosvallande innanhav och skrapar på grottväggarna till det för länge sedan begravda. Fossilia har ingen aning om hur hon ska förfara med de svåra sinnesstämningar som så våldsamt och obehärskat dånar fram inom henne likt fräsande, skummande stormvågor. Sorg, ömhetskängtan, saknad, förtvivlan, innerlighet,
lidande, glödande hat, allt flyter upp till ytan och hopar sig som vrakved på en öde strand..."