Nej, nu tackar jag för mig när det kommer till Karin Brunk-Holmqvist!
Visserligen har jag alltid tyckt att hon är en mästarinna på att idiotförklara pensionärer, men det har ändå funnits en viss charm som fått mig att fortsätta med hennes böcker och vissa har varit riktigt trevliga.
Men de senaste böckerna har jag inte alls tyckt om och med den här tackar jag för mig.
Här är pensionärerna en grupp 50-talister som alla känns som om de var minst fyrtio år äldre med sina extremt ålderdomliga åsikter. Det är mer av hån än humor och jag blir enbart irriterad.
Namnen är också hämtade från en annan generation: Olga, Arthur, Egon, Svea, Inga-Märta, Signe, Gerd, Blenda, Assar.
Självfallet kan ingen av de använda en dator, för när man har passerat de sjuttio är man dum i huvudet, tycks författaren tro.
Historien i sig är banal och inte särskilt välskriven eller intressant.
Ett äkta bottennapp!