En författare som jag har följt sedan debuten 1994 är Unni Drougge och jag har nu i ett flertal år gått och hållit utkik efter någon ny bok av henne (hon har inte författat någon bok sedan 2012). Som författare oavsett genre så lyckas hon med förmågan att alltid sticka ut från mängden med såväl språk som handling och hennes böcker har alltid lockat mig till skratt under läsandets gång samtidigt som det ibland har gått upp ett tvivel inom mig och fått mig att vända tillbaka en sida: "Läste jag verkligen rätt? Stod det verkligen så?"
Jag bestämde mig för att jag skulle läsa om en av hennes böcker och jag valde troligtvis den mest chockerande av de alla, Hella Hells bekännelser (2001)- en bok som kanske inte kunde ha skrivits idag när man gärna vill analysera ibland lite alltför mycket.
Hade Hella Hell varit en verklig person, så hade jag naturligtvis avskytt henne som pesten. Hella Hell, denna drygt fyrtioåriga skrupelfria affärskvinna som är en usel mamma till sitt enda barn och dessutom, detta kan man inte bortse från- pedofil. Ja, hon är pedofil. Hennes kärlek och besatthet av unga 13-åriga Jocke som hon tar med sig ut på en galen resa ner till kontinenten där de träffar på en samling, minst sagt- mycket udda individer- är egentligen mycket chockerande och hemsk.
Nu är dock tack och lov inte Hella Hell en verklig kvinna och jag kan då erkänna att jag inte annat kan än att älska och faktiskt heja på henne även när hon är som mest låg i agerande. Den här boken är fräck, galen, spännande, engagerande och vansinnigt underhållande. Som Göran Hägg skrev: Det totala tantsnusket. Som läsare har jag inte tråkigt för ett ögonblick och Drougges välformulerade språk är faktiskt briljant.
Jag tror att jag ska ta och läsa om den mycket underhållande trilogin om skandaljournalisten Berit Hård av henne så småningom också.
Ingenting för den pryda läsaren dock.
Toppbetyg från mig däremot!