Den bestämda och faktiskt ganska så oförskämda, 53-åriga affärskvinnan, Agatha Raisin lämnar sin framgångsrika PR-byrå till försäljning, blir en ekonomiskt oberoende förtidspensionär och säljer sin lägenhet i centrala London och flyttar ut till den lilla byn Carsely. Som hämtad ur "Hem till gården". Det har varit hennes dröm i många år. Hon känner dock ingen av grannarna där och upplever snart det svårare än vad hon först trott att bli en del av by-livet. Därför ser hon sin stora chans när det blir dags får den årliga baktävlingen. Agatha kan dock inte baka, eller laga mat. Men en köpt delikatess-paj med hennes namn på, borde väl också gå bra?
Det visar sig dock att pajen hon inhandlat och satt sitt namn på är förgiftad och tävlingens domare, Mr. Cummings-Brown som legat med ett antal av kvinnorna i byn, dör. Agatha blir genast misstänkt, men kanske ska det komma att visa sig att Agatha var det tilltänkta offret...
Den är egentligen ganska bra, men...
Jag har för många år sedan lyssnat på ett flertal berättelser om Agatha Raisin på engelska. Och fastän jag tycker att brittisk engelska är betydligt svårare än amerikansk engelska, så upplevde jag de berättelserna som så väldigt charmiga och småspännande och jag minns att jag drog på munnen ett flertal gånger. Och jag har länge önskat att dessa böcker skulle översättas till svenska.
Nu undrar jag om det är samma böcker jag tidigare lyssnat på. Grundberättelsen är densamma, men det är något med språket som känns fel. Jag minns t.ex. inte att det var en massa svordomar i den brittiska upplagan, men här finns det gott om den varan. Och karaktärerna känns betydligt mer osympatisk i svensk översättning än vad de gjorde i originalet. Den Agatha jag lyssnade på var bitsk men charmig, här känns hon ganska så charmlös. Är det en dålig översättare? Eller har man redigerat om originalet för att den mer ska tilltala en modern publik.
Jag vet inte. Men charmfaktorn är tyvärr ganska låg för mig och den blir därför enbart till en ganska medeldeckare för mig.
Slutbetyg, en 3:a!