Fristående fortsättning på Svelands mest kända bok. Nu har Sara lämnat sin man och allt ska bli så bra, så bra. Inget tjafs om vem som ska göra vad, nu är hon fri och kan förverkliga sig själv. Vad det går ut på är oklart för läsaren men det verkar handla om att ha sex med så många män som möjligt, både gifta och singlar. Och trots sin feministiska övertygelse, eller kanske just därför, blir hon kär i hopplösa män som det aldrig kan bli något stabilt med. Kanske för att hon låter sig raggas upp, låter sig väljas istället för att välja själv. Fast hon vill ju inte ha någon relation utan ett stall av älskare? Eller...? För den lösningen förutsätter att hon inte blir kär och det blir hon hela tiden. Den fasta punkten är vännerna de finns där alltid och ställer alltid upp. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka och övertygade feminister mest talar om män när de träffas...?

Jag minns inte om jag läst Bitterfittan 1 men i så fall har den inte lämnat några märkbara spår. Den lär handla om det ojämnställda familjeliv som dödar kärleken medan denna helt ägnar sig åt tiden efter skilsmässan, kvinnans upplevelse (mannens är ointressant) och samhällets ambivalenta syn på den. Den vanliga dosen manshat orkar jag inte bli upprörd över, den är enligt formulär 1 A hos alla vänsterfeministiska skribenter. Men jag stör mig på hennes syn på relationer, underförstått att skilsmässor alltid är bäst, att alla som lever i långvariga relationer egentligen skulle må bättre av att separera och att de bara stannar av bekvämlighet. Både nedlåtande och felaktigt, det känns som ett desperat sätt att försvara sitt eget val. Det är ingen slump att hon tillsammans med Katarina Wennstam sammanställde boken Happy Happy där ett antal av deras vänner berättar hur bra allt blev när de skilt sig. Man kan se Bitterfittan 2 som en dramatiserad fortsättning på den boken.

Nu låter jag väldigt negativ men det jag reagerar på är författarens agenda, inte boken i sig. Sveland är journalist och kan skriva, boken är lättläst, med bra tempo och det är lätt att hänga med trots en del utläggningar om feministisk ideologi. Kerstin Thorvall är husguden och citeras flitigt. Här finns ett icke obetydligt mått av självironi och dito -insikt, utan vilken berättelsen vore oläsbar. Hon hyllar vänskap mellan kvinnor som det stabila och värdefulla i livet, medicin både mot brustna hjärtan och osund kroppsfixering. Vad gäller det systerskap hon också hyllar kan man bara beklaga att det inte gäller bedragna fruar - förrän det skurit sig med älskaren förstås...

En helt okej bok, om man tar på sig de kritiska glasögonen innan läsning.

Betyg 3