London 1986. När Roland Baines kommer hem efter en promenad med sin sju månader gamla son hittar han ett meddelande från sin fru Alissa. "Försök inte hitta mig. Jag är okej. Det är inte ditt fel. Jag älskar dig men det här är för gott."
Vilsen och oförberedd står han nu ensam med en liten baby. Trots kort och bevis på bokningar på tåg och färja blir han misstänkt för att ha mördat sin fru. Spåren slutar vid hennes föräldrahem i Tyskland. Under den turbulenta tid som följer minns han andra avgörande händelser, främst tiden på internatskolan där han som 14-åring blev älskare till skolans pianolärare, miss Cornell. Först som vuxen inser har att deras relation var ett övergrepp. Men Alissas svek tar honom hårdare och Roland lyckas inte ta kommandot över sitt liv. Han flyter bara med, tänker på hur det blivit och hur det kunnat bli...

McEwan levererar igen, en utmärkt bok med ett ovanligt upplägg och intressanta vändningar. Berättelsen påminner mycket om Lydia Sandgrens Augustprisade Samlade verk men är inte riktigt lika bra. Vet inte om den är översatt, men då är det inte omöjligt att McEwan läst den. En kvinna som sviker sitt barn och försvinner spårlöst, en man som inte får någon stadga i sitt liv och ett antal andra personer som på olika sätt påverkas av det som hänt. Här har författaren lagt till ett övergrepp, ovanligt nog av en kvinna, och drar berättelsen några steg till jämfört med Sandgren. Vi får följa Roland från barndomen till 70-årsåldern och parallellt med hans liv speglas världshändelserna, Kubakrisen Thatcherismen, Tjernobyl, murens fall, Brexit, pandemin. Boken är på många sätt sorglig, på det personliga planet med kärlek, förlust och ibland försoning, men även i ett Europa i förändring. Euforin vid murens fall när Roland står i Berlin de där novemberdagarna och tänker "Aldrig mera krig. En vändpunkt i den europeiska civilisationen, Det nya århundradet skulle bli fundamentalt annorlunda, fundamentalt bättre, klokare."
Så kom Putin, Trump, Brexit, pandemin, Ukraina. Vi som varit med om hela resan är bedrövade och uppgivna, precis som författaren. Hur kunde det gå så fel, det yttersta beviset på att människan är i grunden ond?

Några små anmärkningar. Boken är onödigt lång, nästan 600 sidor. Hundra sidor kunde tagits bort. Porträttet av pianolärarinnan känns inte realistiskt, men kanske har jag för höga tankar om kvinnor. Men det är bagateller, det är en bok som måste läsas! Passar alldeles utmärkt i en bokcirkel, trots omfånget. Det är mycket jag skulle vilja diskutera men jag stoppar här för att inte spoila.

Betyg 4