Ytterligare en av de där många böcker som stått oläst i min bokhylla i åratal och som jag vid ett flertal tillfällen tänkt göra mig av med då den av baksidestexten lät ganska så tung. Nu har jag läst den och har väldigt delade meningar om boken som delvis är självbiografisk.
Josephine blir lämnad som spädbarn utanför en kyrka och hamnar nästintill på direkten i det brittiska foster-systemet där hon likt en handelsvara byts mellan familjer. Hennes biologiska mamma var vit, pappan svart. Hon känner sig inte hemma någonstans. Vid sexårsåldern hamnar hon hos familjen Miller där hon ska komma att stanna tills hon blir femton. Den äldre fosterbrodern gör närmanden på henne från ett tidigt stadium och senare våldtar henne. Den yngre brodern blir nynazist. Fosterpappan blir anklagad för våldtäkt av en ung liftare. Fostermamman, den koldrabbade, strängt troende, kedjerökande Margaret, är den som styr hemmet med järnhand och försöker få till en någorlunda normalitet, när hon inte skriker och låser in Josephine på sitt rum. Som femtonåring lämnas hon över till familjen Wallace som genom sitt inflytande lyckas få in Josephine som elev på sjuksköterskeskolan. Mot sin vilja börjar hon utbildningen och ett tag verkar det gå henne riktigt bra. Hon träffar Sylvie och Kevin som blir hennes första riktiga vänner. Men det dröjer inte länge förrän hon ser sig fast i ett nät av fördomar, sexism och rasism. Josephine med sin katolska uppfostran vägrar bestämt ta del av några aborter. Och när hon blir vittne till en smitningsolycka verkar det som om hon har skäl att frukta för sitt liv.
På många sätt är det här en märklig bok. Vissa delar är mycket intressanta. Joanna Traynor, som själv är afro-engelska, skriver om rasism och fördomar, men gör det på ett ganska så lättsamt sätt. Här finns ganska så mycket humor mellan raderna, samt viss spänning. Men jag skulle önska lite mer allvar och känslor emellanåt. Som när tolvåriga Josephine våldtas av sin fosterbror. Ena sekunden handlar det om själva våldtäkten- för att i nästa sekund handla om att fosterfadern behöver dra ut sina tänder och Josephine skrattande frågar om han ska låna sin frus garnityr! Men den är välskriven och ganska så engagerande. Så på det stora så var den betydligt bättre än vad jag först trott.
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3