Är det någon mening att skriva en recension av en bok som ingen annan kommer att läsa? Kanske inte, men jag gör det ändå, boken är helt enkelt värd det...
Titeln "Drömmen om Ngong" anknyter, som alla litterärt allmänbildade genast förstår, till Karen Blixens mästerverk "Den afrikanska farmen". Man kan säga att detta är en ny version av samma berättelse, men skriven av en nutida svensk författare och berättad ur Bror Blixens synvinkel. Han var Karens man och gått till historíen som den otrogne slarvern som smittade henne med syfilis. Han hade alltid stått i skuggan av någon annan, först var det brodern Hans, sedan hustrun och till sist hennes älskare, Denys Finch-Hatton. Här är han huvudpersonen, misslyckad som farmare men framgångsrik som kvinnokarl och jägare. Till skillnad från i Karens berättelse växer här fram bilden av en sammansatt och komplicerad person som med åren får allt mindre till övers för den machoroll som han mer eller mindre fötts in i. Han är förvisso en oansvarig festprisse som inte kan låta bli kvinnor och vice versa, de tycks vara som galna i honom, men han är också vänfast, generös och omtänksam. Äktenskapet är inte så dåligt som historien framställt det fast Karen minst av allt är hustrutypen. Men trots att de gifte sig mest för att komma bort från hemlandet och den kvävande släkten fanns det äkta känslor och de tyckte verkligen om varann. Men som släkten sa då de försökte avstyra bröllopet, de passade inte till att vara gifta. Han en oansvarig slarver, hon en hispig drömmare.

Jag gillar inte när författare gör skönlitteratur av historiska personer och lägger ord och känslor i deras mun. Men Hagerfors gör det så bra och han har haft ett otal källor att ösa ur. Vad som är sant kan ingen bedöma men vissa uttryck känner jag igen från andra skildringar och "Den afrikanska farmen" är också en roman, ingen dokumentär. Det är en fantastisk bok om två fantastiska människor, inga offer eller hjältar men helt klart annorlunda och förenade i sitt främlingskap. Inte konstigt att deras öden fortsätter att fascinera efter alla dessa år. Hagerfors har själv växt upp i Afrika som missionärsbarn och han skildringar av naturen och människorna där är både lyriska och realistiska. Men nästan ännu bättre är inledningen av boken då han skildrar Bror, Hans och Tanne på Näsbyholm och i Danmark. Det är vackert, vemodigt och så intensivt att sidorna nästan glöder. Som när Brors känslor för Tanne väcks: "Förälskelsen kom som bågsträngens darr när pilen givit sig av, eller som den förväntansfulla tystnaden efter gevärets knall."
Det är riktig kärlek, inte den häftigt uppflammande eld som kanske dör lika snabbt...

Betyg 5