Dödsdansen är Maria Grunds andra kriminalroman. Den första, Dödssynden, fick Svenska Deckarakademins pris för årets bästa debut.

Det här är en roman som jag delvis tycker är riktigt bra, delvis går mig på nerverna. Det råder ingen tvekan om att Maria Grund kan skriva spännande kriminalromaner. Jag följer med glädje Sanna Berlings och Eir Pedersens arbete med att få klarhet i varför den nakne mannen dog i skogen, samtidigt som de måste reda ut varför de unga killarna slår varandra sönder och samman och varför tonårsflickorna far omkring i ödemarken på sina mopeder.

Men det som gör mig irriterad är först och främst att jag uppfattade Dödsdansen som en fristående roman. Så är dock inte fallet inser jag. Jag har inte läst Dödssynden, men det som hände i den romanen finns hela tiden närvarande i denna bok. Mördaren i Dödssynden svävar omkring som en osalig ande och plågar Sanna Berling. Kunde inte morden i Dödssynden ha kunnat få sin avslutning i den boken? Vad är egentligen meningen med alla de märkliga telefonsamtalen om Sanna får? De för inte berättelsen i Dödsdansen framåt.

Jag har dessutom svårt för Maria Grunds språk. Det är mängder av meningar som saknar predikat. "På bordet mellan dem kaffekoppar, bröd och ost." "Ögonen vakna och mörkbruna." "Kinderna matta av intorkade tårar." Det finns säkert en poäng med detta, men det får det att krypa i kroppen på mig.

Så sammantaget känner jag tvekan efter att ha läst Dödsdansen. Maria Grund kunde ha gjort bättre.

Betyg 2