Bara en mor, Roy Jacobsen i översättning av Staffan Söderblom 2020

Så har jag då läst sista delen om folket på den karga ön Barrøya, dess innevånare som formats av livet på ön. Men det har skiftat, vissa lämnat och några har blivit kvar. Sammanhållningen har varit stark, med Ingrid som med fast hand hållit ihop dem, det har varit glädje och sorg.

I den förra ”Fartygets ögon” som jag också tycker är den som berörde mig mest tog Ingrid med sig sin dotter Kaja och vandrade i Alexanders fotspår, en väg som många flyktingar tagit för att nå en fristad. Nu är Ingrid och dottern hemma på ön igen och hon har tagit ännu ett barn under sina vingar, verkar som hon har en förmåga att fånga upp de som far illa. Om hon också har en baktanke med det kanske inte är omöjligt, det behövs folk för att ön ska överleva. Men jag tror mest att hon bara är sådan, ser de sårbar och vill hjälpa.

Känns som det här är en betraktelse över livet. Ingrid har många funderingar, hur hon ska agera moraliskt, hon tar ett hastigt beslut som hon senare får leva med konsekvenserna av.

Titeln Bara en mor funderar jag över, var hon bara en mor, ja för Kaja var hon det, men för alla de andra var hon också det.

Jag läste långsamt på slutet, ville verkligen hålla dessa människor kvar, men till slut måste jag släppa dem, men de kommer att finnas länge i tankarna. Tänkte ett tag att det skulle passa bra att gör en serie av Roy Jacobsens romaner, men kanske skulle min bild då ändras. Om det ändå gjordes skulle det vara svårt att låta bli att titta.

Betyg 4