Bokens namnlösa jag, som senare kallas Minnie, lämnar jobb och ordnade förhållande i Sverige för att leva med sin italienske pojkvän i Florens, han som hon kallar den renlige. Han är varken snygg eller välväxt och kommer från enkla förhållanden så Minnie ser honom som ofarlig och lite tafatt. Men han är ändå macho och tillräckligt attraktiv för att ha andra kvinnor. Gränserna förskjuts gradvis och relationen utvecklas till en tvekamp där våld, manipulation och underkastelse alla är användbara maktmedel. Trots den ömsesidiga besattheten lyckas Minnie lämna sin alltmer våldsamme man. Men hon hamnar ur askan i elden, djävulsgreppet består och styr obevekligt mot undergången...

Detta är Lina Wolffs femte och klart sämsta bok, en mörk för att inte säga nattsvart relationsskildring. Hon har lämnat den magiska realismen och den svarta humorn i Köttets tid för realismen i ett dysfunktionellt förhållande. Kanske inget fel i det men även om hon gör det bra har man läst det förr. Värre ändå är jag upplever hur en känsla av uppgivenhet genomsyrar berättelsen. Inte ens en välutbildad 30+kvinna som Minnie klarar att motstå besattheten och de starka känslorna i det hon vet är en katastrofal relation. Hur räddar man någon som inte vill bli räddad? Minnie är inget offer som är ekonomiskt beroende eller på samhällets botten. Hon är vacker och intellektuellt överlägsen, hon kan få vilken man som helst, vilket hon utnyttjar. Hon kan köpa en flygbiljett till friheten vilken dag som helst, eller ringa någon. Hon tar strid och säger sin mening samtidigt som hon fogar sig enligt en uråldrig patriarkal mall. Modern och upprorisk men ändå undergiven.
Kanske har jag för höga krav på Wolff då jag verkligen uppskattar hennes tidigare böcker, i synnerhet De polyglotta älskarna. Men jag förstår inte vad denna bok tillför i kampen mot mäns våld mot kvinnor, annat än uppgivenhet och elände?

Betyg 2