Jag är ju egentligen för gammal att läsa om klimakteriet, men eftersom Kerstin Thorvalls böcker alltid faller mig i smaken- så tänkte jag ge den här boken en chans. Och den var mycket bra och tänkvärd. Hur är det att vara femtio och gå in i klimakteriet och inombords enbart vara femton. Varför får inte en kvinna i klimakteriet bete sig såsom en hormonstinn tonåring? Här handlar det mycket om klimakteriet, hormoner och östrogendepåer. Men typiskt för Kerstin Thorvall så tar hon steget betydligt längre och skriver mycket om ångest, blodvallningar, kåthet och onani. Det sistnämnda förvånade även mig. Men typiskt för henne så ska precis allt skrivas ner in i minsta detalj. Och hon fortsätter i sin vanliga anda med att inte orka med att vara mamma, inte orka med farmorsrollen. Hon har en önskan om en kommunal farmor/mormorstjänst där man kan hyra en godhjärtad farmor/mormor eftersom hon själv inte orkar eller har någon större lust för den rollen. Hon funderar mycket på skillnader mellan män och kvinnor. Varför kvinnor med yngre män hånas, när ingen ens höjer på ögonen åt det motsatta. Samhällets skillnad mellan en åldrande kvinna och en åldrande man. Hur manliga recensenter hånade henne. Klassisk feminism här? Men även vissa feminister hoppade på henne. Varför? Kan det ha att göra med hennes enorma kärlek efter en sedan länge försvunnen pappa och hennes hat till sin mamma?
Här finns också hennes längtan efter att dansa.
En befriande och välskriven bekännelsebok av en för mig mycket fascinerande och komplex kvinna som jag absolut kan rekommendera. Att hon skrev så innerligt och helt lämnade ut sig själv i sina texter, är ovanligt än idag och jag tycker därför att hon håller lika bra idag som då.
Slutbetyg, en stark 4:a!

Betyg 4