Dorothy Sayers är jämte Agatha Christie och P D James pusseldeckarnas drottning. Hennes huvudperson Lord Peter Wimsey är en av de mer kända litterära personligheterna. Eller har varit, kanske man kan säga. För nog är det så att den gode Lorden mer än exempelvis Hercule Poirot har åldrats betänkligt, trots att böckerna i allmänhet utspelar sig under samma tidsperiod.
Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben är en av alla dessa mellankrigsdeckare. Brytningen mellan det gamla viktorianska samhället och det framväxande moderna samhället kan bara anas. Miljöerna är senkoloniala och klichéerna i figurteckningen är många. Inte minst porträtten av de "konstnärliga" kvinnorna känns gammelmodiga och tämligen fördomsfulla. Mördaren får chans att återupprätta sig med hjälp av en revolver och tar, som en gentleman, denna chans utan att tveka. Faktiskt en smula löjeväckande.
Till det positiva med boken hör dock att en del scener sticker ut på ett sätt som sällan är fallet i Agatha Christies böcker. Ett exempel på detta är när Lord Peter faktiskt hamnar i slagsmål med en av de misstänkta. Vid ett annat tillfälle har han ett häftigt och dumt gräl med sin sidekick från polisen. Vid sådana här tillfällen blir figurerna med en gång mer levande, men annars rullar historien på utan störande inslag och boken slutar i ett stort jaså.
Slutsats: Lättläst, trivsam och med ungefär lika mycket substans som en marshmallow eller ett veckogammalt nummer av Expressen.