Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Utgiven första gången 1839, mitt ex. 1976 av Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs
”Hiskeligt är och och blir det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en annan. Aldrig vill jag hava den makten över en annan och åt ingen tänker jag giva den över mig.”
Sara och Albert blir bekanta under en ångbåtsresa från Stockholm till Strängnäs, eftersom de trivs i varandras sällskap slår de följe resten av resan, de färdas med hästskjuts med slutdestination Lidköping. Under resans gång uppstår tycke, Albert blir snart varse att Sara inte hör till gängse norm.
Glasmästardottern Sara Videbäck har vuxit upp i ett olyckligt äktenskap med alkoholiserade föräldrar. Det är anledningen till att hon bestämt sig för att aldrig gifta sig utan satsa på sitt yrke istället, då kan hon känna sig fri och självständig. För den skull behöver man inte välja bort kärleken, var och en sköter sitt, men möts i kärlek, anser Sara. För detta blir underofficeren Albert till en början mycket förskräckt , han har aldrig träffat en kvinna som pratar och agerar som Sara. Albert är den veke som blir mycket påverkad av Saras åsikter, medan Sara är en förnuftsmänniska som har klart för sig hur hon ska leva sitt liv.
Det här är som en ”roadmovie” fast i bokform, de reser i princip hela tiden, så Sara har mycket tid till att utveckla sina åsikter. Allt är skrivet i en munter form som är en fröjd att läsa och det är helt underbara natur och -miljöbeskrivningar. Naturupplevelserna står i allmänhet Albert för, Sara har intresset inriktat på hur och om det i framtiden kommer att behövas nya glas i fönstren. En härligare berättelse har jag inte läst på länge och att den på den tiden den kom ut ställde till det så för författaren har vi väl svårt att förstå idag, han var helt enkelt för tidigt ute, alldeles för tidig för dessa åsikter.
Det är helt underbart att få vara i parets sällskap och följa deras konversation, jag bara älskar det här greppet att fösa ihop två för varandra okända personer, kanske då som här med olika bakgrund, att få betrakta och lyssna hur de mer och mer lär känna varandra. Almquist roar sig här med att kasta om könsrollerna i en spefull ton, jag kan inte låta bli att fundera på om han driver med hela etablissemanget. Men det verkar som Almquist engagerat sig i kvinnlig rösträtt, att han till och med propagerade för att kvinnans myndighetsålder skulle inträda vid 18 års ålder, eftersom ”kvinnan mognar tidigare”, (ur Europeiska missnöjets grunder”). Så det verkar som han menade allvar och valde att använda en lättsam ton till det hela. Det borde dagens debattörer lära sig något av. Men för Almquist hjälpte det föga, för reaktionen på kortromanen blev våldsam, han tvingades att begära avsked från sin lärartjänst, vännerna svek och han kände sig bortkastad. Men det hindrade inte honom från att fortsätta sina angrepp på samhället. Man kan fundera vad det var som drev honom, lycklig verkade han inte varit och ändå tonen i ”Det går an” har en helt annan klang, där finns hopp.