Sensommaren 1943, permissionen är slut och bokens huvudperson, den 23-årige Andreas, har just satt sig på det tåg som ska föra honom tillbaka till den östfront som för merparten av det tyska fotfolket innebär en säker och plågsam död. För att acklimatisera sig med den otänkbara tanken om det definitiva slutet räknar han ut tidpunkten och platsen för sin nära förestående bortgång. Under resans gång kommer han att stifta bekantskap med två olycksbröder och i den vänskap som gradvis uppstår mellan de tre soldaterna vaknar livsgnistan till liv igen. Vid ett uppehåll i den polska staden Lemberg hamnar Andreas på en bordell där han finner sitt livs stora förälskelse i en jämnårig polsk flicka. Men kan han verkligen finna någon förtröstan i denna kärlek då han innerst inne förstår att han ovillkorligen kommer att vara död inom bara några timmar?

Tåget var punktligt beskriver på ett obevekligt sätt hur vanliga människor påverkas av att leva mitt uppe i krigets vanvett. Svartsynen blir emellertid aldrig helt dominerande i så måtto att Böll med finstämda beskrivningar av (med-) mänsklig värme visar att livslågan kan fortleva även i det djupaste mörker. Böll lyckas enligt mig att på ett mästerligt sätt skildra den existentiella fruktan som hemsöker en soldat som påbörjat nedräkningen av sina sista dagar och timmar. Jag blev mycket starkt påverkad av denna berättelse och det var med gråten i halsen som jag tillslut lade ifrån mig denna litterära skatt. Ett verkligt måste för varje fredsvän.

Betyg 5