Mord i Bohuslän av Stig O Blomberg fick jag i julklapp. Den är en nyutgåva av en bok som kom ut 1987 och då hette Dödens pilar. Handlingen utspelar sig 1987.

Författaren var född 1922 och det är inte utan att det märks. En barsk pensionatsföreståndarinna som kallar sina gäster "byrådirektör Alm" och liknande. Så talade man i filmer från 1940-talet, men knappast i dagligt tal på 1980-talet.

En liten pojke säger: "Aktare vad tufft!" Skulle en liten pilt i Bohuslän säga så 1987? Jag tvivlar. Åter tycker jag mig förflyttad till en gammal film från 1940-talet där gossar fick vara med och tala utpräglad Söderdialekt.

Det är tyvärr inte det enda i boken som jag irriterar mig på. Författaren ägnar alltför mycket utrymme åt karaktärernas kläder, frisyrer och liknande. Om en man får vi genom hela boken läsa att han är okammad, men det har ingen bäring på intrigen. En polis har en kostym, som i början är välpressad men som efterhand förlorar sin fräschör. Det är inget fel med att beskriva karaktärerna, men här upprepas eländet genom hela boken. Det känns som om författaren har velat fylla ut texten, och ändå är boken bara på 143 sidor.

Själva kriminalhistorien då? Nej, inte heller den är något att hänga i julgranen. Berättelsen känns inte trovärdig. Den som avlossade pilskottet dyker inte upp förrän i slutet av boken utan att vi får veta speciellt mycket om personen. Det är ett kardinalfel när det gäller deckare som i Agatha Christiestil utspelar sig i en begränsad miljö, i det här fallet på ett pensionat. Då ska den som visar sig ha begått brottet ha presenterats tidigt i boken, så att läsaren kan försöka gissa vem som är den skyldige.

I slutkapitlet rafsas en förklaring till hela händelseförloppet ihop, och där känns det som att sufflén säckar ihop. Det här var verkligen inte någon bra deckare.

Betyg 1