Augusti 1947. det är kräftskiva på Sjötorps herrgård i Västergötland. Här träffas fyra män med militär bakgrund för första gången. Det är Lennart Hagman, fd nazist som tack vare goda vänners intygande tagits till nåder. En av vännerna är en viss Birger Elmér, en man med tilltalande utseende och rikt begåvad med social smidighet. Så är det Paul Björk, S-märkt militär med ett specialuppdrag inom socialdemokraterna. Fjärde man är en ung kadett vid namn Olof Palme. Dessa fyra drar upp riktlinjerna för en hemlig underrättelsetjänst vars uppgift är att samla in information om kommunister på svenska arbetsplatser. Denna verksamhet har sossarna redan börjat med, men då åsiktsregistrering är förbjudet måste man agera med yttersta försiktighet. Det register som finns på partihögkvarteret är en tickande bomb och genom de fyras agerande förs det över till den militära sidan i en avdelning som får namnet Informationsbyrån. Chef blir Birger Elmér och under hans ledning fortsätter och utvecklas verksamheten, med S-regeringens goda minne. Man samarbetade även med utländska underrättelsetjänster. Men så småningom får en tjänsteman kalla fötter, information läcker till journalisten Peter Bratt och snart är IB-affären ett faktum...

Författarna är advokater och har skrivit sju böcker om uppmärksammade rättsfall i Sverige under 1900-talet. Mest känd är kanske Ers majestäts olycklige Kurt, om Kurt Haijbys förhållande till Gustav V, som också blivit TV-serie, Temat i samtliga är rättsröta, hur inkompetenta jurister gått maktens ärende istället för rättvisans.
Denna bok är välskriven och lättläst, om en händelse som många av oss har personliga minnen av. Den är också problematisk, som alla böcker som skildrar verkliga händelser i romanform. Vad är sant och vad är författarnas egna tillägg? Själva säger de att all fakta är sann, resten är deras egna tolkningar. Men vem definierar begreppet fakta? Jag tänker främst på vissa politikers agerande och uttalande under affärens gång. I denna relativt moderna rättsaffär finns både memoar- och debattböcker såväl som personliga minnen bland källorna, men hur vederhäftiga är de? Nästan alla har skäl att tala i egen sak. Advokater har ofta en pragmatisk inställning till sanningen och författarna verkar ha ett horn i sidan både till Palme och vissa högre juristkollegor...

Man kan dock slå fast tre saker:
1. IB var en hemlig och delvis olaglig verksamhet som bedrev åsiktsregistrering.
2. Tunga ministrar var införstådda och ljög medvetet.
3. Rättegången mot Bratt och Guillou var riggad på ett sätt som för tankarna till Sovjet och Nordkorea. Straffen blev dock inte så hårda, det handlade främst om hämnd och att markera mot media. Förlorare blev istället socialdemokraterna med Palme i spetsen. Och den som avslöjade IB-affären var Peter Bratt, men den storkäftade Guillou såg till att synas och höras och har fått mer cred än han förtjänade.

När det gäller punkt 1 har jag svårt att bli upprörd. Kommunismen var då ett hot mot samhället, de gick ryssarnas ärenden och stod inte bakom demokratin. På 60-talet kom så de vänsterextrema terrororganisationerna. Ett stort jobb gjordes av Gunnar Ekberg, en riktig spion till skillnad från småhandlarna Bratt och Guillou. Att inte bevaka och infiltrera dessa krafter hade varit tjänstefel av ansvariga myndigheter Felet S gjorde var att man inte vågade stå upp för detta vid avslöjandet. Man skulle hävdat rikets säkerhet men bett om ursäkt för lögnerna och den bristande kontrollen över vilka och varför så många ofarliga registrerades. Enligt boken var det Erlanders linje men han hade ju avgått som statsminister. Nu blev det en surdeg som svärtade ner partiet i decennier.

Boken är deckaraktig och klart läsvärd, liksom parets andra böcker. Bäst är boken om Florence Stephens på Huseby gods. Men läs med kritiska ögon, författarna är långt ifrån objektiva.

Betyg 4