Jonas är 49 år och trött på livet. Hans fru lämnade honom för ett halvår sedan, på ett så grymt sätt att man som läsare inser att hon måste lida av en allvarlig empatistörning. Nu har Jonas helt tappat fotfästet och bestämmer sig för att göra slut på allt. Men för att dottern Vatnalilja ska slippa vara den som hittar hans kropp reser han utomlands, till ett nyligen krigsdrabbat land utan namn. Han tar in på det nedgångna Hotel Silence och ger sig själv sju dagar att lyckas, skapelsen baklänges liksom. Hotellet drivs av ett syskonpar, märkta av krigets fasor, medan Jonas är märkt av sitt kärlekslösa förhållandet till hustrun. Paret ber den händige Jonas om hjälp med lite reparationer och dagarna går...

Ännu en annorlunda roman av isländska Aldur Ava, även om jag tycker att Rosa Candida och Den sista kvinnan var bättre. Men det är en varm och sorglig berättelse om udda personer, den påminner mig om Backmans En man som heter Ove. Om slutet är lyckligt eller ej får var och en avgöra. Men den väcker tankar, både om dessa alltid lika fasansfulla som onödiga krig, och om det faktum att äldre män ligger väldigt högt i självmordsstatistiken. Varför är det så?

Betyg 3