Tåg som inte går i tid. Tåg som inte går alls. Nedfallna kontakt ledningar. Haverier. Dödsolyckor. Den svenska järnvägen är i kris. Och det beror inte främst på snön.
Tågtrafik kräver samordning och planering. Men svenska politiker bestämde i slutet av 1980-talet att det skulle fungera bättre med marknadsmekanismer.
Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt. Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren. Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.
Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs
redan i järnvägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.
Det stora tågrånet är den första stora granskningen av tågkaoset.