Rita Rubinstein åker tunnelbana mellan t-centralen och Östermalmstorg och upptäcker att hennes medresenärer bär nazistuniformer: "Nazister", tänkte hon, och ordet rev i henne, rev upp vardagligheten och vanligheten med ett enda snärtigt snitt av kniven, vilken kniv, vadå för kniv, hade dom kniv? nej hon vågade inte titta, vågade inte låta blicken röra sig ned mot byxlinningen på de där blanka svarta läderbrallorna..."
Anita Goldman berättar om drastiska situationer där vardagen vänds ut och in, där frågor kring mod och feghet, snålhet och generositet, skuld och kälek ställs på sin spets. I berättelserna kontrasteras det svenska mot det judiska, Stockholm mot Jerusalem, 60-talet mot 90-talet, drömmen om kärlek mot den absoluta ensamheten.
Hos Anita Goldman är vardagen på en gång humoristisk och fruktansvärt sorgsen. Hon målar upp ett panorama över den mänskliga balansgången mellan de yttersta frågorna och de ytterst banala.