Undertiteln är "en konspirationsroman" och tycks handla om mordet på Olof Palme. Som brukligt ändrar författaren lite på namnen, Palme kallas här Carl Stjärne, Hans Holmér får heta Rolf Utterström osv. Men själva mordet går inte till riktigt så som vi fått lära oss och Sverige ser inte riktigt ut som hur vi som var med upplevde det. Men vad är verklighet och vad är fiction? Mycket verkar uppåt väggarna men är det bara vi som blivit lurade?
Eller som Rolf Utterström säger när en mer rutinerad mordutredare vill ta över ärendet; "Mordet på en hög politiker ska inte utredas som ett mord på stan bara för att det råkar ske på stan. Det behöver utredas efter sin art. Allt handlar om vad det är man vill ha reda på."

Så ni som förväntar er en kriminalroman om ett känt mord kommer att bli gruvligt besvikna. De ansvariga avslöjas redan i början, resten handlar om varför det måste ske och hur man hanterar förloppet efteråt. Jag var länge besviken på boken, inte för att jag förväntade eller ville ha en thriller utan för sättet att skriva. Det är förvisso en idéroman förklädd till skröna där författaren analyserar det hon ser som en maktfullkomlig socialdemokrati under 1970-och 80-talen. Men jag som är smått förälskad i Lena efter hennes mästerverk Egenmäktigt förfarande tyckte först att hon körde fast i pratiga analyser och vinklingar som inte gav så mycket då dagens S-parti befinner sig på en annan och mer insiktsfull plats än dåtidens självrättfärdiga koryféer.

Men Lena Andersson är antagligen landets mest intelligenta författare och på slutet steppar hon upp så att man som läsare anar att hon skrivit om något helt annat och viktigare än det man trott. Med humor, ironi och lidelse klär hon av både journalister, politiker och myndigheter och man ser paralleller till Trumps och Putins agerande - och deras framgångar. Lögnen kan vara ett farligare och effektivare vapen är både bomber och kanoner...

Så kärleken består och jag rekommenderar romanen till vana läsare med intresse för samhällsfrågor, konspirationer och drift med politiker. Jag får lite vibbar av Bo Baldersson, som ni lite äldre säkert minns, men mörkare och mer tidsenlig.

Betyg 3