Dagen innan Ulf Norrstig fyller 70 ser han en varg. Det är en välväxt hanvarg i sin bästa ålder, som rör sig med en självklarhet i den värld som är hans. Ulf blir berörd, omedvetet jämför han med den tid då han själv var en man med makt, jägmästare, tjänsteman på Skogsstyrelsen, jaktledare. Nu sviktar hälsan, hjärtat säger ifrån och han får inte ens skotta snö. Han orkar inte längre vara jaktledare. Mötet med vargen får honom att se tillbaka på sitt liv, tveka och ifrågasätta sina val. Han berättar inte för någon om mötet, men hans kamrater vet att vargen finns där. De har sett spåren, frågan är om den ska överleva jakten...

Ekmans bok handlar inte så mycket om jakt och vargar utan om hur en åldrande man känner kraften rinna från honom. Skogen och jakten var hans liv, det betydde allt. Nu börjar han tänka om, det som tidigare var självklart känns inte längre rätt. Jakten och dödandet lockar inte längre och när hans fru vill att han ska skriva ner sina minnen för att ha något att göra känns det både fel och meningslöst. Han identifierar sig mer och mer med vargen, i tankarna löper han sida vid sida med den, på jakt efter byten och honor.

Jag var själv ivrig jägare i unga år, nu har jag tappat lusten och suget. Jag är inte alls emot jakt, det är en nödvändighet att reglera de allt större klövviltstammarna. Så jag jagar pliktskyldigast för att skydda böndernas skog och grödor. Men gnistan är borta, det är bara jobbigt. Samtidigt känner jag en stor tomhet, jag saknar inte jakten men känslan, förväntan, spänningen, att vara ett med naturen, glädjen i samvaron med kollegorna. Så jag förstår bokens man till viss del. Jag störs, och har alltid gjort, av det överdrivna rovdjurshat som finns hos många jägare. Vargen måste finnas men den måste också jagas. Mycket är jargong, men som vi ser i boken kan även det vara ödesdigert och unga personer får en osund blid av hur naturen fungerar.

Betyg 3

Löpa varg av Kerstin Ekman är en riktigt fin bok. Allt är som sagt berättat av Ulf Norrstig; en pensionerad jägmästare som jag fick intryck av att vara en verklig person, men som jag nu är ganska säker på är en litterär gestalt.

Han har många tankar kring den skogsskötsel som staten och de stora skogsbolagen bedrivit. All skog har kalhuggits och sedan har man planterat granplantor. Lövslyn höll man borta med Hormoslyr. Det var inte så Ulf hade lärt sig av sin far och farfar. De tillämpade blädning, alltså när man väljer ut vilka träd som är mogna att avverkas. Det gav möjlighet för skogens djur och kryp att överleva.

Det märks att Kerstin Ekman har ett stort intresse för natur- och miljöfrågor. Trots att det är en skönlitterär text känns den vederhäftig. Genom bokens huvudperson får hon fram budskapet att vi människor är det stora hotet mot mångfalden i naturen.

Jag skulle möjligen kunna ha synpunkter på ensidigheten i vargfrågan som finns i berättelsen. Ulf Norrstig vill inte döda några vargar och det ska man respektera. Men de som drabbas av vargen, i boken en fårägare, och folk i jaktlaget som hatar vargar framställs som mindre vetande. Fast det kan ju vara så att Kerstin Ekman tröttnat på ensidigheten åt andra hållet som inte är ovanligt i områden där vargreviren har brett ut sig. Det brukar väl vara så att kärleken till vargen ökar med avståndet från vargreviren.

Hur som helst är detta en fin och bra bok, där den före detta ledamoten i Svenska Akademien visar att en boks kvalitet inte kan mätas i antalet sidor.

Betyg 4