En helt ny bok (2022) , den är verkligen förankrad i samtiden. Bra personer, bra miljöer (Eksjö men mest en ort långt ut i kommunen, en hittepåort vad jag förstår), bra driv i texten, bra språk. Det är också bra detaljer, utan att ta fokus från huvudintrigen kommer bihistorier in på ett snyggt sätt. Mer thriller än deckare, men väldigt spännande.

Betyg 4

Efter skilsmässan från Tord beslutar sig journalisten Marita Ek för att börja om på ny kula. Och hon gör det genom att lämna huvudstaden och flytta ner till Eksjö där hon får anställning på den lilla småländska lokaltidningens redaktion. Med sig har hon dottern Lova. Sonen Lukas går i faderns fotspår och går på på internatskola i Sigtuna. Efter att ha lokaliserat bland omgivningen och grannar och nya arbetskamrater så börjar Marita sitt nya jobb. Hon planerar att göra en serie reportage om följderna bland lokalbefolkningen under och efter pandemin. Med ens så försvinner en äldre man, den snart nittioåriga Allan Bengtsson från det lokala ålderdomshemmet och den lokala polisen där Robert Anderberg fungerar som spaningsledare tillsammans med Stockholmskollegan, kommissarie Dag Hammarström, börjar man söka efter den förvirrade gamla mannen. I en gammal lada hittar polisen en hängd människa. Men det är inte Allan Bengtsson som allmänheten befarar vara död- utan en tonårspojke. Elias Svensson, fjorton år. Snart visar det sig att pojken blivit mördad och Robert och Dag börjar sin utredning alltmedan Allan Bengtsson förblir spårlöst försvunnen. Och mitt i allt detta så åker Marita runt och intervjuar traktens befolkning. Hon snokar och hör sig för. Snart ser hon sig ofrivilligt trakasserad av pappan till en av dottern Lovas vänner. Hur ska det hela sluta? Vem har mördat pojken Elias och kan man hinna hitta den förvirrade gamle mannen innan hans tid också är kommen?
Det här är den perfekta boken att ha i öronen medan man tvättar/lagar mat/städar. Det är Bim Wikströms debut. Den sticker inte ut från mängden på något vis utan är en typisk svensk "mellanmjölksdeckare" som påminner om mängder av andra deckare jag läst genom åren. Men det finns ändå något jag gillar- den är mycket välskriven och den känns väldigt autistiskt berättad. Allt känns äkta: karaktärerna, intrigerna, platserna- allt är så äkta i sina respektive beskrivningar. Kanske lite för äkta?
I en annan recension hade någon skrivit att den var väldigt spännande- något som får mig att dra lite på munnen. Smaken är ju som baken och vi uppfattar ju alla böcker olika. Men för mig så är spänningen här helt obefintlig. Och det är väl där min största kritik ligger. Ska det vara spänning så vill jag åtminstone också ha lite spänning! Men den är ju som sagt väldigt realistiskt berättad- och livet är väl för det mesta inte så särskilt spännande? Det kanske är tur det?
Den rekommenderas till alla er som uppskattar alla de svenska standarddeckare som släpps på löpande band.
Personligen har jag nog glömt den inom en vecka.
Ett äkta medelbetyg alltså! Godkänt, men inget mer.

Betyg 3