En medelålders kvinna, och det är ju ganska uppenbart att det är om sig själv Annie Ernaux skriver om, längtar hela dagarna efter sin gifta älskare som här enbart går under namnet: A. Hon kan inte göra annat än att fantisera om deras nästa möte. Arbetet, barnen, vänner, kulturevenemang- ingenting spelar någon roll för henne. Hon tänker bara på A. Hon kan inte dammsuga i lägenheten, för tänk om hon då inte hör telefonen. Inte hör hans röst.
Vem är denna A då? Han kommer från något östeuropeiskt land och liknar Alain Delon. Han är yngre än hon, och gift. Något intresse dem sinsemellan bortsett från sex verkar inte existera. Han tittar på "Santa Barbara"- något hon bortförklarar med kulturella olikheter. En fransman som ser på tvåloperor, måste nästan tillhöra en annan klass.- Här blev jag förbannad på människan då jag en gång i tiden satt och glodde på samma tvålopera.
Egentligen gillar bekännelselitteratur, och det finns vissa likheter här med några böcker som Kerstin Thorvall skrev om sitt liv. Men där jag kände en viss förståelse och sympati för Thorvall, känner jag mer irritation över Ernaux. Hon skriver någonstans att hon nästan önskar att A skulle smitta ner henne med AIDS så att de var sammankopplade för evigt på något vis. Och hon skriver själv att hon är besatt av denna man. Jag ser nästan Glenn Close och hennes besatthet av Michael Douglas i "Farlig förbindelse" framför mig samtidigt som jag läser författarens egen besatthet av denna man. Denna A. En man som i mitt tycke, av texten att döma, enbart behandlar henne som en madrass.
Den är välskriven och kort. Mer novell än roman. Den är mycket lättläst även om här finns vissa intellektuella grubblerier. Jag läste ut den på morgonen, och jag märker att medan jag skriver den här recensionen att jag redan börjat glömma det mesta av den.
Slutbetyg, en stark 2:a (av 5).

Betyg 2